Författaren och filosofen Ayn Rand menar: liksom en människa inte kan existera utan sin egen kropp kan inga rättigheter existera utan rätt att omsätta sina rättigheter i verkligheten – att tänka, att arbeta och åtminstone få behålla en del av resultatet – vilket betyder: äganderätt. Det var denna äganderätt som kränktes under krisen.

Under bankkrisen ersatte politikerna moralen med en helt annan regel för umgänget med företagare; regeln: Gör vad du behagar mot din nästa, så länge din grupp är större än hans.

De grova och uppenbara brott som krisbankerna och staten begick under denna period – var brotten mot den enskildes äganderätt.

När sedan domstolarna som skulle skyddat egendomen efter regler som hänför sig till objektiv lag, inte heller uppfyllde sina plikter under bankkrisen, blev resultatet katastrofalt för alla de näringsidkare som orättfärdigt drabbades, av bankernas olagliga uppsägningar av krediter och beslagtagande av egendom.

Precis som under Kreugerkraschen, efter att Ivar Kreuger hade mördats den 12 mars 1932, och de svenska bankerna den gången med hjälp av staten, tilläts nervärdera och lägga beslag på aktieägarnas och finansmannens och entreprenören Kreugers alla tillgångar, såg plundrarna även denna gång till att belöna sig själva rikligt.

Orsaken till att Ivar Kreuger mördades var att han hade försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullgöra sina åligganden vilket skulle få mycket långtgående och ödesdigra konsekvenser och de som bedragit honom stod inför ett avslöjande

De bankrutta bankerna, som under bankkrisen 1987 – 1993 hade förslösat sina tillgångar på osunda fastighetsspekulationer och var skyldiga att begära sig själva i konkurs, lyckades få den svenska staten att garantera deras fortsatta överlevnad genom att bevilja ett extra stöd på 65 miljarder och en vidgad räntemarginal på 3 procentenheter, i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag.

Krisbankerna kunde också ostraffat ta hem panterna, utan någon pantrealisation, som lagen föreskriver. De stora övervärdena som ändå fanns kvar i både företag och fastigheter kunde de sedan ta hem till sina dotterbolag, eller sälja vidare med god förtjänst.

För att det skulle gå lättare upprättades snabbt olagliga förtalslistor (svarta listor) över de obekväma bankmän som motsatte sig dessa lagöverträdelser och de företagare som inte fann sig i att bli plundrade, utan valde att processa mot bankerna. T o m rikspolischefen Sten Heckscher (s) blev informerad om listorna, utan att vidtaga några åtgärder mot de banker som förtalade anställda och kunder.

Att dessa plundringståg mot de som försörjer Sverige fortfarande får förekomma beror på den kommunist/socialistiska inställningen, som är förhärskande i landet, att det under vissa omständigheter är tillåtet att lägga beslag på andras tillgångar, och leva som någon form av parasit.

Även politikerna passade på att belöna sig själva efter bankkrisen. Bankminister Bo Lundgren som både sparkades ut som ledare för Moderaterna och från sin riksdagsplats efter att ha misskött sig under krisen det katastrofala valet partiet gjorde som en följd av agerandet under bankkrisen, blev av den nya socialistiska regeringen Persson erbjuden plats som chef för Riksgäldskontoret.

Statsminister Göran Persson såg till att hans älskarinna Anitra Steen, utan någon som helst tidigare affärserfarenhet, blev chef för Systemmonopolet och blev rikligen belönad med sina ”tjänster”. Hon fick en astronomisk lön. Centerns ordförande Olof Johansson som i olika frågor stött socialdemokraterna blev styrelse välbetald ordförande för Systembolaget. Den förre generaldirektören Stefan Ingves, i den famösa Bankstödsnämnden, fick så småningom besätta posten som riksbankschef när den blev ledig.

När sedan Systembolaget under Anitra Steens ledning snart drabbades av den största korruptions- och mutskandal något svenskt bolag utsatts för, från både sina anställda och leverantörer – med alla efterföljande rättegångar – kunde både Anitra Steen och Olof Johansson ostört sitta kvar i styrelsen för Systemet, utan att någon politiker vågade reagera.

Det som gör mig mörkrädd är hur bankerna tilläts agera under bankkrisen. I stället för att erkänna att man var på obestånd påstod flera banker med Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen, att man hade god likviditet. Hans Dalborg skrev till och med till bankens kunder och påstod lögnaktigt att banken hade stora ekonomiska reserver 1991, när banken sedan länge var bankrutt. När sedan bankerna beslagtog kundernas tillgångar, var de helt oförberedda. De fick aldrig någon chans att försvara sig mot bankernas påhopp.

Det var därför det var så lätt att plundra de skötsamma fastighetsägare och företagare som orättfärdigt drabbades under krisen och blev av med alla sina tillgångar.

Skulderna var det enda de fick behålla