[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I artikeln glömmer Lars Ramqvist att berätta om alla de ekonomiska och juridiska turer som möjliggjorde utlandsförsäljningen, vilket var den grava misskötseln av bolagets amerikanska försäkringsverksamhet, där såväl styrelsen som ledningen bär ett stort ansvar. Ramqvist har ju dessutom redan erkänt sitt styrelseansvar, genom att betala tillbaka sitt miljonarvode under hela sin styrelseperiod, för att slippa ifrån att bli stämd för sin roll som styrelseordförande i bolaget.

Därför känns artikeln i DN som en efterkonstruktion, där han försöker lasta ifrån sig en del av sitt eget och de övriga i styrelsens ansvar, på företagets före detta VD Lars – Eric Petersson.

”Nu måste lagen ändras så att ett tydligare straffrättsligt ansvar kan läggas på VD:n och dennes närmaste operativa ledning”, skriver Ramqvist i artikeln. Han glömmer då bort att ett sådant juridiskt ansvar redan finns i den svenska lagstiftningen. Problemet som vi har i vårt land – som jag har påpekat i många artiklar och böcker – är att domstolarna inte längre följer de rättsregler som reglerar både styrelsens och ledningens ansvar, i både banker och företag.

Samtidigt som rättegången mot Skandia snart inleds har rättegången mot männen bakom skandalkonkursen i Enron nu inletts. Enron räknades som USA:s sjunde största företag. När bolaget värderades som mest, stod aktien i 80 dollar, för att sedan bara vara värd 1 dollar. Skillnaden mellan bolagen är att Skandia med nöd och näppe klarade sig undan konkurs, medan Enron gick i brakkonkurs för drygt 4 år sedan.

När det gäller Enrons svindlande affärer är det två män som står inför rätta – Kenneth Lay och den f d VD:n Jeffrey Skilling. Ekonomidirektören i bolaget Andrew Fastow har efter en uppgörelse med det amerikanska Justitiedepartementet lovat att vittna mot sina f d kollegor i utbyte mot strafflindring i målet mot honom själv.

Åtalet mot Skilling består av 35 punkter som bla innefattar bedrägeri och insiderhandel; medan Lay åtalades på  11 punkter, däribland aktiebedrägeri, bankbedrägeri, samt vilseledande uttalanden rörande bolagets resultat.

Precis som i Skandiafallet skyller alla på alla i Enronmålet. Enrons VD Kenneth Lay som vid flera olika tillfällen redan gjort uttalande i media – skyller på bolagets ekonomidirektör Andrew Fastow – som han påstår har lurat honom. Skandias styrelseordförande menar i debattartikeln i DN att hela styrelsen blivit förd bakom ljuset av Lars–Eric Petersson.

Den stora skillnaden i bägge rättegångarna är att Skandias styrelseordförande redan lyckats med att köpa sig fri, och att övriga i styrelsen för Skandia nu går fria genom att preskriptionsreglerna för styrelseansvar räddat dem undan åtal. Både Kenneth Lay och Jeffrey skilling riskerar dryga böter och långa fängelsestraff för vad de ställde till med.

Enronmålet är redan ett av de mest uppmärksammande ekobrottsmålen i USA:s historia.

Bolaget har redan tidigare varit inblandad i 3 rättegångar som gällt Enrons brottsliga ageranden. Hittills har det blivit fällande dom i ett fall, om låtsasvinster vi försäljning av pråmar till Merrill Lynch; i ett av de andra fallen ska en ny rättegång snart hållas. Om Skandia har både jag och andra skrivit i flera artiklar och böcker innan ens rättegången inletts.

När det gäller VD-ansvaret är i så fall Lars Eric Petersson inte den ende börs VD:n som fört både aktieägarna, kunderna och styrelsen bakom ryggen. Det gjorde både den före detta styrelsen och VD:n i både Gota Bank och Nordbanken när dessa banker var på obestånd.

I samband med försäljningen av Gota Bank har jag redan i min bok ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003) visat hur investmentbolaget Proventus ledning var snabb i vändningarna genom att sälja Gota vidare för ofattbara 4,75 miljarder kronor, trots att banken var på obestånd redan den 1 februari 1990. Något straffansvar för denna försäljning har fortfarande inte utkrävts.

Inte heller har den f d VD:n i Nordbanken (nuvarande Nordea) Hans Dalborg behövt klä skott för att han lurade alla bankens aktieägare och kunder om bankens resultat i samband med bankens nyemission 1991. Att Dalborg då gjorde sig skyldig till den grövsta formen av aktiebedrägeri är redan klarlagt. Frågan varför staten och inte banken behövde betala tillbaka pengarna till de lurade aktieägarna, är däremot fortfarande inte besvarad.

En avgörande lärdom som jag själv drar av dessa skandaler är att politikerna i det socialistiska Sverige under bankkrisen 1987 – 1993, underlåtit att utkräva både skadestånds– och straffansvar, medan man i det liberala USA genom att utkräva straff, åtminstone gör sitt bästa i att försöka skydda både aktieägare och kunder som drabbas av ekonomiska bedrägerier.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen