[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

”Därmed måste banken antingen inom kort tid få en kapitalpåfyllnad eller gå i likvidation”, skriver Ingves och Lind i artikeln. Men det var inte bara det som hände under bankkrisen, när såväl Första Sparbanken, Gota Bank som Nordbanken (numera Nordea) var på obestånd redan den 1.2. 1990.

Det torde vara ostridigt att Nordbankens officiella kapitaltäckningsgrad redan 1990-08-31 var så låg som 6,3 procent. För de andra krisbankerna såg det inte så mycket bättre ut. I praktiken var den mycket lägre, eftersom både Gota Bank och Nordbanken under bankkrisen kraftigt hade friserat sina bokslut.

Som före detta tjänsteman i den numera avsomnade Bankstödsnämnden, vet Stefan Ingves vad det handlar om. Han var ju generaldirektör. Som sådan hade han stort ansvar för vad som hände med företagen under bankkrisen 1987 – 1993. Men den fråga som fortfarande är obesvarad, är varför han inte brydde sig om att rädda alla de 60.000 företagen, som oskyldigt drabbades av bankernas plundringståg under denna period.

Vad Bankstödsnämnden gjorde sig skyldiga till under bankkrisen var att tillsammans med statsminister Carl Bildt (m) och bankminister Bo Lundgren (m) var att rädda bankerna på allmänhetens och företagens bekostnad.

Även om Stefan Ingves inte själv är jurist, utan ekonomie doktor, hade han ju sakkunskap att rådfråga hur han skulle bära sig åt när han satt i Bankstödsnämnden. Vice generaldirektör och chefjurist i bankstödsnämnden var ju Hans Schedin som tidigare arbetat som jurist i Bankinspektionen (numera Finansinspektionen), dit Schedin kunde återvända efter krisen.

I artikeln om bankkrisen säger sig Ingves och Lind lägga sig någonstans mitt emellan makro– och mikroekonomi, när de väljer att berätta vad som hände med de enskilda bankerna. Men inte heller det stämmer med verkligheten.

De stora kapitaltillskott som tillfördes både Första Sparbanken, Gota Bank och Nordbanken visar tydligt att dessa banker var mycket mer illa ute än vad författarna velat ge sken av i artikeln. Att som Ingves och Lind gör – påstå att den första stormsvalan siktades först hösten 1990 – när de visste om att flera av krisbankerna var på obestånd redan våren 1990, betraktar jag som både oförskämt och osant.

Det var heller inte, som författarna gör gällande, nedgången av fastighetsmarknaden som orsakade krisen. Orsaken var ju att krisbankerna hade gjort slut på sitt egna kapital genom att låna ut pengar till ett fåtal större fastighetsbolag, som redovisade negativ direktavkastning.

Mot den bakgrunden blir jag bekymrad för vem som regeringen har valt till ny riksbankschef.

När Stefan Ingves i sitt första offentliga framträdande i början av februari 2006, efterlyser en lag för bankkriser blir jag ännu mera orolig. Det fanns ju redan en lag när bankkrisen inträffade. Den lagen reglerar exakt hur bankerna skall agera när de gjort slut på sitt eget kapital. Först skall banken upprätta kontrollbalansräkning, för att sedan begära sig själv i likvidation.

Med detta följer sedan att banken, om den är konkursmässig, som krisbankerna var under bankkrisen, genast måste inställa betalningarna. Därefter återstår att betala tillbaka skulderna till sina fordringsägare, reglera avtalen med sin kunder, samt informera alla om bankens obeståndssituation. Sådana är de tydliga anvisningarna i bankrörelselagen som ovillkorligen måste följas, men aldrig tillämpades under krisen.

I stället valde man att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50-–70 procent. Föra över skötsamma företagare till statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum, för att där lägga beslag på på alla de tillgångar som krisbankerna inte redan lagt beslag på.

Enligt min uppfattning har Sverige fått en lagbrytare av värsta sorten till ny riksbankschef.

Att det ändå blev Ingves som fick jobbet är inte så konstigt. Han sitter inte ensam i båten. Bland de politiker som fanns med i styrelsen för Bankstödsnämnden, fanns förutom Ingves, både Göran Persson (s) och Laila Freivalds (s). Samma personer som misskötte sig lika kapitalt i samband hanteringen av Tsunamikatastrofen, då mer än 500 svenskar dog.

Det grundläggande fel som politikerna gjorde under bankkrisen, upprepades sedan under Tsunamikatastrofen. Det var att reagera alldeles för sent. Ett fel som de delade med Hans Löwbeer, som tidigare var chef för Bankinspektionen. Under Löwbeers chefskap brydde sig aldrig Bankinspektionen om att kontrollera om bankernas kapitaltäckningsgrad stämde med verkligheten, överhuvudtaget.

Men i Sverige verkar politiker och statens tjänstemän alltid klara sig från straffansvar, vilka brott som än begås. Medan de som drabbas av politikernas och ämbetsmännens olagliga hantering, sällan får någon chans att försvara sig.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
 

Bankrättsföreningen