[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Att de stora svenska exportföretagen går lysande år 2006 beror således på att kronan förlorat i värde. Samtidigt redovisar bankerna rekordvinster. Det beror på att bankerna ostraffat kunde lägga beslag på sina kunders egendomar under bankkrisen och genom skyhöga avgifter kompensera tidigare inkomstbortfall.

Under bankkrisen bjöd Svenska staten också bankerna på en vidgad räntemarginal på 3 procentenheter, vilket i runda slängar betyder 29 miljarder kronor per år i gratisintäkter för krisbankerna sedan 1991. Allt i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag.

Svenska folket har således all anledning att kräva en förklaring till bankkrisen. Hittills har den socialistiska regeringen förvägrat en oberoende kommission att utreda frågan, eftersom man är orolig för det politiska konsekvenserna, trots att riksdagen för länge sedan beslutat om en sådan utredning skall verkställas.

Sveriges beslut att rädda krisbankerna på allmänhetens och företagens bekostnad har varit att dessa varit ”too big to fail”. Därför kunde krisbankerna till slut överleva med hjälp av bl a staten och riksbanken. De 60.000 skötsamma företagare som drabbades av bankernas politik under krisen, och fick se sina företag beslagtagna och sina tillgångar skingrade, har däremot fortfarande inte fått någon som helst upprättelse.

Ser man på Sveriges ekonomi ur ett historiskt perspektiv under de senaste 20 åren tänker jag på de stora misstagen och vad som hände i Sverige under Olof Palmes ledarskap. Palme var statsminister under två perioder – åren 1969 – 1976 och åren 1982 – 1986.

Lars Jonung som är professor i nationalekonomi och forskare vid EU-kommissionen menar i en artikel i Dagens Nyheter (DN 2006-03-16) att det var de grandiosa misstagen under 1970- och 1980 talet som fick svensk ekonomi att halka efter ordentligt. Skall vi lyckas med den ekonomiska utmaningen i dag och att stärka kronan måste vi återvinna vad som förlorades under den socialistiska period när Palme var statsminister. Själv hävdar jag att detta inte räcker. Vi måste också kompensera företagarna för vad som hände dem under bankkrisen.

Lars Jonung pekar på fyra episoder som förtjänar att dras fram i ljuset för att illustrera det ekonomiska arvet efter Palme: prisregleringarna 1970 –71, överbyggnadspolitiken 1974 – 76, superdevalveringen 1982, samt löntagarfonderna från 1983.

Under Palmes tid då man försökte kontrollera priserna, drogs Sverige ner i ett regleringsträsk med omfattande kontrollbyråkrati, förhandlingar, prisspioneri, överklaganden, tricksande, fuskande och polisanmälningar.

När den första oljekrisen kom 1973, fanns en fruktan att Sverige skulle drabbas av svag inhemsk efterfrågan och arbetslöshet. Regeringen Palme försökte då hoppa över den förväntade lågkonjunkturen. Det skedde genom att stimulera expansionen med en stark expansiv finanspolitik.

Följden blev bara att under åren 1974 – 1976 drev den s k överbyggnadspolitiken upp svenska priser och löner långt över nivån till de länder med vilka Sverige hade en fast växelkurs.

Sverige drabbades i stället minskad konkurrenskraft och en djup kostnadskris. Den slog till med sådan kraft att den socialistiska regeringen förlorade valet 1976. Den ”tickande krisbomben” överlämnades till den inkommande borgerliga regeringen. Olof Palme hävdade att de kom till dukat bord. Sanningen var att bordet var tomt.

Efter 6 år i opposition återkom Olof Palme som statsminister 1982, i efterdyningarna av den andra oljekrisen 1979 – 80. Första åtgärden blev då att skriva ner den svenska kronan med hela 16 procent. Syftet den gången med denna superdevalvering var att på nytt skaffa konkurrensfördelar för svensk export genom att undervärdera kronan. Det skulle ske med ”mer svängrum och mindre svångrem” som Palme uttryckte saken. Det hjälpte inte. I stället drevs priser och löner upp. Devalveringen bidrog att Sveriges tillväxt blev lägre än omvärldens.

Införandet av löntagarfonderna skapade en djup förtroendeklyfta mellan näringslivet och regeringen Palme. Den bidrog till att framgångsrika företagare som Ivar Kamprad, skaparen av Ikea och Tetra Paks grundare Hans Rausing lämnade Sverige och tog sina företag med sig.

På den vägen har det fortsatt. Politikernas (från vänster till höger) klåfingrighet när det gäller att föröka lösa finansiella kriser fungerar inte i Sverige. Det visar både vad som hände under Olof Palmes tid som regeringschef och vad som hände under den borgerliga epoken 1991 – 1994 med Carl Bildt som statsminister och Bo Lundgren som bankminister.

Efter bankkrisen har många av de företagare som överlevde bankkrisen i strid ström lämnat Sverige, vilket har innebär att företagsamheten fortsätter att minska i landet. Det innebär att Sverige numera hålls vid liv med hjälp av utlandsägda storföretag och världens högsta skatter, som inte ens oppositionen vågar sänka, av rädsla för hur det skall gå för landet.

Den fråga som både socialisterna och oppositionen borde ställa sig efter 40 år av vanstyre är hur vi få bukt med Sveriges dopade ekonomi. Det kan vi bara få genom att prioritera företagsamheten för att få fart på företagsamheten i landet igen. Och genom att börja kompensera de företagare som orättfärdigt drabbades av bankernas och politikernas olagliga åtgärder under bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen