[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Huvuddelen av Bo Lundgrens tid som bankminister kom att ägnas åt krisen i den finansiella sektorn som var den ojämförligt svåraste finanskrisen i Sverige historia. Många kallar hans uppdrag för ett politiskt självmordsuppdrag, vilket också visade sig vara sant. Alla minns vi hur krisen hanterades med den femhundraprocentiga räntan och skötsamma företagare som tvingades i konkurs. Hur 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Varför hände det ? Kan det hända igen ? Det är viktiga frågor som måste besvaras i sin helhet.

I fyra av mina senaste böcker har jag gett en del av svaren. Efterfrågan på mina böcker har varit stor. Alla föredrag som jag håller i detta ämne visar att många frågor fortfarande inte är riktigt utredda, eftersom den socialistiska regeringen trots riksdagens uppmaning, vägrar att utreda frågan genom att göra en oberoende utredning.

Utgångspunkten för den politiska hanteringen av bankkrisen var att staten inte skulle äga banker. Det engagemang som staten hade i bankerna skulle snabbt avvecklas. Det enda svenska staten skulle göra var att ta det grundläggande ansvaret för att förtroendet för det svenska betalningssystemet bibehölls, såväl inom landet som gentemot utländska aktörer.

Staten skulle inte ingripa i syfte att bevara banksystemets dåvarande struktur och enskilda bankernas fortbestånd. Statens engagemang fick inte heller utformas så att de motverkade en nödvändig omstrukturering av bankväsendet. Någon ”bankakut” i den meningen att olönsam verksamhet skulle upprätthållas med offentliga medel var således inte aktuell från början.

Trots dessa uttalande från den borgerliga regeringen 1991 om hur krisen skulle hanteras, blev det precis tvärtom. Staten köpte upp hela Nordea (gamla Nordbanken) och Gota Bank. Staten hjälpte bankerna att nervärdera hela Sveriges fastighetsbestånd, föra över många skötsamma företag till statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum där bolagen snabbt likviderades och såldes ut till hugade spekulanter.

En bankakut (Bankstödsnämnden) bildades i maj 1993 med uppgift att på olika sätt ytterligare stötta bankerna, som vidgad räntemarginal på 3 procent som kom bankerna till godo under flera år. Under hösten 1992 utfärdade staten en allmän statlig garanti för att säkerställa att bankerna kunder fortsätta driva verksamhet.

Det statliga generella åtagandet gentemot banker kreditinstitut visade sig till slut haft en avsedd effekt. Bankernas upplåning såväl inom som utom landet kunde normaliseras och rikskapitalmarknaden för tilltro till de svenska bankerna ökade. Man bör dock komma ihåg att många åtgärderna som förbättrade bankernas situation gjorde det svårare att driva företag.

Ett annat problem var den svenska kronan. Financial Times skrev i slutet av augusti 1992 att Sverige hade fundamentala svårigheter och att den svenska kronan var kraftigt övervärderad gentemot D-marken. I en annan analys från en schweizisk bank gavs en mycket mörk bild av Sverige. Men i stället för att devalvera försvarade Sverige kronkursen, med katastrofalt resultat.

Onsdagen den 9 september 1992 blev Riksbanken tvungen att höja marginalräntan till 75 procent. för att sedan höja den till astronomiska 500 procent den 16 september. Den 21 september kunde den sänkas 50 procent igen. Först i mitten på oktober såg det ut som läget skulle stabiliseras. Riksbanken sänkte successivt marginalräntan till 16,5 procent den 16 oktober och sedan till 14,5 procent den 19 oktober. Till slut blev blev man den 19 november tvungen att överge den fasta växelkursen och låta kronan flyta.

I alla försöken att rädda både bankerna och kronan hade man helt glömt bort företagen. Hur företagen kunde klara av både den höga räntan och bankernas extra räntemarginal på 3 procent och bli behandlade som paria av krisbankerna, som kunde bryta både skriftliga kreditlöften och ta bort checkkrediter och utlovade bankgarantier, var det ingen i regeringen som bekymrade sig om.

Därför blev hanteringen av bankkrisen ytterligare ett bevis för att man inte tillmäter företagen den stora betydelse som de borde ha i det svenska samhället. Resultatet av denna ensidiga politik fick Bo Lundgren känna av först sedan han blivit vald till partiets nye ordförande.

Först i samband med riksdagsvalet 2002 fick Lundgren sin slutliga dom. Med Bo Lundgren som ny partiledare tappade moderaterna fler röster än någonsin tidigare. Tillbakagången var förkrossande. Moderaterna gick från 22,9 procent till 15,2 procent. Bankkrisen blev i realiteten Lundgrens politiska självmord. Redan på valnatten inleds spekulationerna om Bo Lundgrens avgång och på grund av den taffliga hanteringen av bankkrisen tvingas han i likhet med sin företrädare Carl Bildt bort från den politiska arenan.

Bo Lundgren vill inte själv gå in på orsakerna till moderaternas värsta valnederlag någonsin. För att moderaterna inte skulle dö sotdöden efter Lundgrens fall vill hans efterträdare Fredrik Reinfeldt ändra på hela den svenska modellen. Från att ha varit det oppositionsparti som stått för de klaraste liberala idéerna har moderaterna helt lagt om politik.

I stället för att spara på den offentliga verksamheten vill moderaterna nu vara med och öka offentliga utgifterna. Sveriges mest försvars – och bilvänliga parti lägger fram rejäla besparingar på motorvägar och militär. Arbetsrätten ses inte längre som ett problem för tillväxt och tillkomsten av nya företag och jobb. Tvärtom beskrivs den som en tillgång. Hur denna politik kommer att lyckas återstår att se om den borgerliga Alliansen vinner valet år 2006.

Själv känner jag en saknad att det största oppositionspartiet på grund av bankkrisen tvingats byta färg och närma sig socialisterna. Den fråga som då återstår att besvara är hur det skall gå för företagarna ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen