[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I de flesta av de rättsfall, som blev följden av den svenska bankkrisen 1987 – 1993 har bankerna i allmänhet vunnit målen, då de skrivna kreditkontrakten tycks ha gett bankerna rätt att säga upp krediter, skriver Clas Wihlborg som är professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn i ett kapitel av Hans –Göran Björk avslöjande bok: ”Den ena den var vit… Om konsten att sänka ett skepp”

Hade krisbankerna verkligen den avtalsmässiga rätten att säga upp låneavtal och därmed framtvinga konkurser för att sedan behålla övervärdet i förmögenheterna de själva eller närstående bolag fick när de sedan sålde vidare panterna utan någon formell pantrealisation som lagen skriver ?

Professor Jan Ramberg anser att det i samband med domstolsprövning är bankernas skyldighet att i domstol bevisa att säkerheterna har försämrats, för att uppsägningen av krediter skall bli giltig. Lyckas man inte med detta blir banken skadeståndsskyldig och måste betala ersättning för den skada man orsakar. Själv anser jag att hela övervinsten vid en framtvingad pantrealisation självfallet skall tillfalla bankkunden. Och att en pantrealisation skall ske på det sätt som lagen kräver. Med vilken rätt tror svenska regeringar, att de svenska bankerna kunna lägga beslag på privata förmögenheter, utan att straffas ?

Vad jag och Ramberg anser i dessa frågor är i själva verket internationell praxis. Därför är det stor skandal att så inte skett i samband med alla rättegångar under bankkrisen (2.000 mot Nordbanken bara i Stockholms Tingsrätt, när krisen var som värst). Mot bakgrund av detta ansåg Finansutskottet i ett betänkande (FiU13 2001/01) efter uppvaktning från mig och andra att en oberoende utredning snarast borde utreda vad som skedde under krisen.

Mycket lite uppmärksamhet har riktats mot den hårda kritiken från alla de fastighetsägare och företagare som orättfärdigt drabbades av bankernas hårdhänthet. Många livskraftiga företag drevs i konkurs helt i onödan, med den stora förmögenhetsomfördelning som blev följden av bankernas agerande.

Om nu konkurslagstiftningen möjliggör att ett stort antal onödiga konkurser, kan bli följden av att bankerna är på obestånd, måste självfallet detta rättas till så snart som det överhuvudtaget är möjligt. Fortfarande mer än 15 år efter krisen har ingenting gjorts för att skydda företagen från liknande fall, vilket måste betraktas som minst sagt upprörande. Det visar att regering och riksdag i själva verket struntar i om vi har några svenska företag eller inte.

Hans–Göran Björks förtjänstfulla och omfattande granskning av fallet Slite visar är att det är hög tid att reformera det finansiella regelverket. I Sverige verkar ingenting ha förändrats sedan bankkrisen. Vad han tydligt visar med sin bok där ett enda fall granskas i detalj i : ”Den ena den den var vit…Om konsten att sänka ett skepp” är vad jag själv studerat i tusentals fall i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund: hur den då helstatliga Nordbanken och de andra drabbade affärsbankerna från att ha stöttat sina kunder plötsligt gör helomvändning, när man själv hamnar i en obeståndssituation och inte längre står för vare sig lånelöften, eller bryr sig om att skydda sina kunder mot vare sig konkurrenter eller devalvering.

Det som har hänt i fallet Slite kan, med nuvarande banklagar, utan större problem ske en gång till och drabba vem som helst, skriver Hans – Göran Björk. Det räcker med en instabilitet i en enskild bank så är vi där igen.

Själv litar jag inte alls på den nuvarande bankministern Sven–Erik Österberg (s) som så sent som i mars 2006 i en interpellationsdebatt i riksdagen sagt att regeringen vidtagit åtgärder för att säkra det finansiella systemet och att något liknande som det som hände under den svenska bankkrisen inte kommer att upprepas.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen