[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

De ekonomiska påföljderna för allmänheten och företagen på grund av bankernas stora kreditkalas i slutet av 80-talet sätter fortfarande stora spår i svensk ekonomi. Men det var inte bara Sverige som drabbades. På fem år till och med 1991 hade de nordiska bankerna förlorat 165 miljarder i rena kreditförluster.

De dåliga lånen åt sig allt djupare i bankernas och finansbolagens balansräkningar. Bankerna var inne i den värsta krisen på ett halvt sekel. Första Sparbanken, Gota och Nordbanken (numera Nordea) skulle ha gått i konkurs mycket tidigare om inte svenska staten trätt in som en räddande ängel. Nu blev det bara Gota som offrades, trots åtskilliga kapitalinjektioner, som tydligt visade att den redovisade kapitaltäckningsgraden från Gota bara var ett skämt.

Från början blev priset högt för både bankernas aktieägare, kunder och all den bankpersonal som förlorade jobben i allt snabbare takt. Regeringarna tvingades skjuta till åtskilliga miljarder för att rädda de bankrutta bankerna i Finland, Norge och Sverige. Värst drabbades var svenska fastighetsägare och företagare som fick betala det högsta priset för att de svenska krisbankerna skulle återfå sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

De kraftiga nedskärningarna av arbetstillfällen betydde att 18.000 arbetstillfällen försvann i bankerna. De nordiska bankerna höll på att gå under. Varje land löste bankkrisen på sitt sätt. Men Sverige var värst när det gäller att beslagta kundernas egendomar, skjuta över en stor del av skuldbördan på sina kunder och skylla bankkrisen på andra. Det betydde 60.000 skötsamma företagare i konkurs och ytterligare 400.000 arbetstillfällen som gick förlorade i de drabbade företagen.

Vad som därför måste till är att en gång för alla avslöja bankernas faktiska situation i Sverige under krisen och straffa de ansvariga. Det kan man fortfarande göra genom att begära publicering av alla enahandsengagemang, kapitaltäckningsrapporter och revisors PM under perioden 1987 – 1993, och jämföra dem med det faktiska utfallet. De svenska bankerna gjorde ju allt för att dölja sina förluster genom att skjuta dessa framför sig.

Vad bankerna gjorde under krisen var att blunda för att man själva var på obestånd och informerade vare sig kunderna eller regeringen om sin ekonomiska situation. Att göra som både Gota, Första sparbanken och Nordbanken genom att tillåta sig att driva verksamhet trots att det egna kapitalet var förbrukat den 1 februari 1990 är straffbart, och borde för länge sedan ha beivrats. Att man inte vågat göra något beror nog bara på att politikerna gör allt för att skona de statliga representanter som satt med i bankernas styrelser under denna period.

I de kapitaltäckningsrapporter som redan publicerats framkommer det att Finansinspektionen både saknat kompetens och inte haft tid att sätta sig in i uppgifterna ordentligt. PK-bankens och Nordbankens samgående 1989 visar på en utnyttjad kapitaltäckningsgrad i både bankerna på 99 procent. Ingen tror väl på fullt allvar att dessa banker tillsammans skulle kunna uppvisa en kapitaltäckningsgrad på 7,25 procent en månad senare ?

Den fråga som också återstår att besvara är hur Gota kunde få tillåtelse ett bara klara av 75 procent av kapitaltäckningsgraden. Nästa fråga är hur politikerna kunde blunda för de 350 miljarder som fanns i korta valutalån ? Var och en som driver en fastighetsrörelse vet att man inte kan driva en trygg fastighetsrörelse med 90 – 180 dagars korta valutalån.

Någon seriös genomgång av kundernas beviljade krediter förekom heller inte. När alla fått klart för sig att det var bankerna som var på obestånd bestämde man sig helt enkelt för att säga upp de krediter som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”.

Redan i min första bok om bankkrisen : Från bankkris till börskris (Bankrättsföreningen, 2003) redogjorde jag för de kapitaltäckningsregler som tidigare gällde, men som både den dåvarande Bankinspektionen och svenska bankerna struntade i att följa. Det gäller de kapitaltäckningsregler som i redan i juli 1988 presenterades från The Committee on Banking Regulations and Supervisory Practies (Cookekommittén) för internationellt verksamma banker, som de svenska bankerna var skyldiga att följa.

I dag kallas samma sammanslutning för Basel 2 kommittén och utgör en sammanslutning av 13 centralbanker med syfte att skapa en gemensam standard för hur kapitalbehovet i internationellt verksamma banker skall regleras. Med lärdom från tidigare bankkriser i både Norden och övriga Europa vill man att bankernas verkliga kapitalkostnad och myndigheternas krav skall sammanfalla på ett annat sätt än tidigare.

Basel 2 sprids ut över flera år. Minimikapitalet får inte minska med mer än 5 procent år 2007, 10 procent år 2008 och inte mer än 20 procent år 2009. Först 2010 slår de nya kapitaltäckningsreglerna igenom fullt ut på kapitalbasen. Vad man nu hoppas är att med Basel 2 skall de bli lättare att hantera risker. Att låna ut till företag med stor kreditvärdighet ger plus i kassan, medan lån till fastighetsbolag med negativ direktavkastning ger stora minus.

Vad bankerna gjorde sig skyldiga till under bankkrisen var att låna mer än man gav krediter till ett litet antal stora fastighetsbolag som redovisade negativ direktavkastning, vilket sänkte bankernas kreditvärdighet. Dessa bolag lät man sedan statens ”skräpkreditföretag” ta över för att sälja vidare med god förtjänst när marknaden hade vänt, medan skötsamma entreprenörer som inte längre passade in i bankernas ”portfölj” fick se sina livsverk gå förlorade, alldeles i onödan.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen