När jag i mina många artiklar och 4 senaste böcker kritiserar svenska domstolar för att vare sig följa EG-rätten och Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har de berörda domarna tidigare svarat, att det bara beror på att det svenska rättsväsendet inte längre har tillräckliga finansiella resurser.

De domare som yttrar sig i press eller TV aktar sig noga för att gå i svaromål på mina olika sakframställningar, eftersom de inte har några bra förklaringar att ge på varför svenska domare inte längre sköter sitt fögderi. Nu har jag äntligen fått medhåll från juridiskt håll i det jag skriver. Från det mest oväntade håll. Det är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz, som också anser att domstolarna i allmänhet och Högsta domstolen (HD) i synnerhet inte längre klarar sitt jobb.

De starka reaktionerna från de som allvarligt kritiseras av både mig och JK uteblir inte. Men de som hittills försökt försvara domstolarnas, polisernas och åklagarnas agerande i de viktiga juridiska frågeställningar som vi tar upp, gör det redan innan de hunnit sätta sig in i, vad de olika sakfrågorna egentligen handlar om.

Deras upprördhet beror på att de helt enkelt inte tål den allvarliga kritik som riktas mot den svenska domarkåren, polis och åklagare. Riksåklagaren Fredrik Wersäll är den första som yttrar sig om vad man bör eller inte bör säga. Det gör han med i en artikel i Dagens Nyheter den 23 maj 2006:

"Att utan några som helst belägg påstå att landets högsta juridiska instans inte skulle vara mäktig och objektivt sakkunnig pröva om resning skall beviljas är faktiskt rätt magstarkt, säger han bland annat med hänvisning till JK:s förslag om en ”justitiemordskommission”. Wersäll menar också att det är magstarkt att våga påstå att HD inte klarar jobbet, vilket jag också tidigare hävdat i mina böcker.

Professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, håller med Wersäll och säger i en artikel i Dagens Nyheter (DN den 2 juni 2006) ” Nog för att domarkåren oftast är snäll och beskedlig, men nu tycker jag faktiskt att domarna borde säga ifrån mot justitiekanslern Göran Lambertz”.

Säga ifrån om vad då ? Den rapport som det handlar om är ju ännu ej offentlig. Vad både Madeleine Leijonhufvud och riksåklagare Fredrik Wersäll nu rasar mot är ju en rapport om den svenska rättssäkerheten i våra domstolar, som framtagits av professor Hans–Gunnar Axberger och som är offentlig först den 7 juni.

Vad jag själv länge har reagerat mot är att det inte sker någon riktig bevisprövning i tvistemål mellan bank och kund. Vad Göran Lambertz säger är att det inte sker någon riktig bevisprövning i vissa brottsmål.

Som stöd för mina skriftliga påståenden om svenska domstolars tillkortakommanden i tvistemål har jag de tusentals rättegångsprotokoll och domar som jag studerat med anledning av vad som hände under den svenska bankkrisen.

Som ordförande i både Bankrättsföreningen (sedan 1996) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (sedan 2001) är det en av mina uppgifter att följa med vad som händer i domstolarna i de olika bankmål där bankkunder felaktigt och orättfärdigt får sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna.

Göran Lambertz har sagt att han personligen känner till oskyldiga personer som dömts till långa fängelsestraff. Vad jag har sagt är att jag känner till många oskyldiga bankkunder som blivit av med både sina företag och tillgångar under den svenska bankkrisen, bara för att bankerna var på obestånd.

Till både straffrättsprofessorn Leijonhufud och riksåklagaren Wersätt vill jag nu rikta uppmaningen att ringa till JK och beställa professor Hans–Gunnar Axbergers viktiga rapport som utkommer den 7 juni. Det gjorde jag. Efter det ställer jag själv gärna upp på en offentlig debatt om vad denna rapport innehåller.

När det gäller frågan hur bankkunderna fortfarande behandlas av bankerna räcker det med att peka på vad tidningarna skriver de senaste veckorna för att få en uppfattning vad som pågått och vad som fortfarande pågår mellan de svenska oligopolbankerna och deras kunder.

Börja med att läsa Peter Wolodarskis ledare i Dagens Nyheter från den 11 maj 2006 med rubriken: ”Bankrånet i det nya Sverige”, fortsätt sedan med ett helt uppslag i Aftonbladet från den 1 juni 2006 ”Banken lurade mig” och Riksrevisionen slår larm: - ”Bankerna har satt i system att blåsa kunderna” och ett uppslag från den 2 juni 2006 ”Bankuproret” ”Blåsta – av bankerna”, ”De fick 46 miljarder – men vad fick vi” eller den senaste helsidan i Aftonbladet från den 3 juni med den talande rubriken: - ” Vi måste sätta press på bankerna”

Varför politikerna inte börjar sätta press på bankerna genom att verkställa den oberoende utredning som skall klargöra vad som hände redan under bankkrisen, när riksdagen redan har beslutat om detta, är en gåta som endast kan förklaras med att politikerna själva var djupt inblandade i denna kris.

Men nu sedan både Carl Bildt och Bo Lundgren tvingats avgå, för vad de ställde till med under bankkrisen, vad väntar den nuvarande regeringen på ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund