När det gäller prövning i bankmål i domstol mellan bank och kund, när kunden fått alla sina tillgångar beslagtagna och krediter uppsagda, borde det vara den enklaste sak i världen för domare, att döma om banken har gjort rätt i sin bedömning.

Det räcker ju att banken skall kunna lämna in erforderlig skriftlig bevisning för att kunna styrka att banken gjort rätt. Nu är det så att svenska domstolar inte gör någon ordentlig bevisprövning i de flesta bankmål som jag tagit del av.

I de flesta fall som behandlades under den svenska bankkrisen kan banken inte ens styrka varför banken sagt upp krediterna. Därför tillåter sig svenska domare, att bankerna inte behöver lämna in någon ordentlig skriftlig bevisning som är absolut nödvändig i sådana här mål för att kunna döma. Domarna nöjer sig med att ta ställning till bankens ofta befängda försök till bortförklaringar, varför man sagt upp krediterna för sina kunder räcka som den ”fria bevisprövning” man tror sig ha rätt att tillämpa i dessa bankmål.

I sådana fall betraktar jag bankkunderna som fullständigt rättslösa. Bankerna tillåts att både lägga beslag på kunderna tillgångar och försätta bolagen i konkurs, utan någon ordentlig bevisning. Men bankerna är inte de enda syndabockerna i dessa sammanhang.

När den svenska skattemyndigheten slår till, kan det gå ännu värre. I de fall jag tagit del av gör svenska domstolar det ännu lättare för sig. De tillämpar ”omvänd bevisbörda” och låter den skatteskyldige själv bevisa att han är oskyldig, i många av de fall där den svenska Skattemyndigheten först borde skaffa fram ordentliga bevis, för sina ofta helt ogrundade påståenden.

Detta innebär att skattemyndigheten via Kronofogden, tillåter sig att göra utmätning och lägga beslag på tillgångar innan ens ärendena hunnit prövas i någon rättslig instans. Med sådana tveksamma rättsprinciper är det kanske inte så underligt att den svenska ekonomin stadigt försämras och att företagen flyttar utomlands.

Värst är nog i alla fall prövningen av vissa brottsmål där den brottsmisstänkte kan råka ut för långa fängelsestraff utan någon som helst bevisning. Det har fått många att reagera. Två av dem är juris professor Gunvor Wallin som i flera år varit verksam som professor i civilrätt och fil.kand. Thomas Wettergren som är artikelförfattare och samhällskritiker. Båda reagerar hur illa bevisprövningen sker i brottsmål.

Deras kritik visar hur domstolarnas bevisvärdering, beviskrav och utredningar i allvarliga brottsmål inte fungerar. Domstolarna bryr sig om att tillämpa någon ordentlig bevisprövning i mål som kan ge många års fängelse.

Enligt HD:s anvisningar kan mål av det här slaget få avgöras enbart på grundval av domstolens bedömning av målsägarens trovärdighet. Ingenting sägs däremot om den tilltalades trovärdighet. Det är vad som sker i dag. Utpekade gärningsmän som sägs ha gjort sig skyldiga till sexualbrott kan dömas till långa fängelsestraff, utan någon ordentlig bevisning och trots att de är helt oskyldiga.

Kärnfrågan i såväl brottsmål som tvistemål är således att det är domarna som måste skärpa sig. Det kan bara ske om de får riktiga direktiv vilka rättsregler som måste tillämpas.

För att överhuvudtaget kunna döma fordras givetvis att de inhämtar ordentlig bevisning i alla mål. Jag delar således Wallins och Wettergrens tes att ”hellre fria än fälla” (rättegångsbalken) i brottsmål, om det inte finns någon ordentlig bevisning framlagd som kan klargöra skuldfrågan ordentligt.

I alla de tusentals tvistemål som jag tagit del av där bankunderna orättfärdigt fått sina krediter uppsagda av bankerna under bankkrisen åligger det banken att bevisa att säkerheterna har försämrats. Denna bevisning måste kunna prövas av domstolen, som på ett objektiv sätt skall kunna döma efter framlagd skriftlig bevisning. Det är något som inte heller sker i dag, när domstolarna i de flesta fall friar bankerna, hur stora fel som de än har begått.

Genom mina många artiklar och böcker, hur oligopolbankerna behandlar sina kunder och hur domstolarna dömer i processer mellan bank och kund, vet snart hela svenska folket att det inte sker någon ordentlig bevisprövning i tvistemål .

Gunvor Wallin och Thomas Wettergren anser att det heller inte förekommer någon riktig bevisprövning i de allvarliga brottsmål de skildrar. De kan inte finna att domstolarna tillämpar de stränga beviskrav som måste ställas, utan tvärtom nästintill så lågt ställda beviskrav, som överhuvudtaget är möjligt.

Vi verkar vara överens om att det svenska rättsväsendet och samhället i stort måste hitta ett sätt att sticka hål på den varböld i samhällskroppen som dessa domar i brottsmål och tvistemål utgör och få det otäcka såret att läka. Vi frågar oss varför svenska domstolar likt ormen talar med kluven tunga.

I dag får vare sig de bankkunder som tvistar med sin bank, eller många som anklagas för grova sexualbrott enligt min mening inte någon rättvis, saklig och opartisk rättegång som stipuleras i Europakonventionens bestämmelser, och som Sverige förbundit sig att följa. Vi frågar oss, på vilken avguds altare den ena efter den andra offras i Sverige, efter parodiska och politiska rättegångar ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund