”Sättet som man i dag avgör mål på i våra domstolar ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i deras arbete, som medborgarna har rätt att förvänta sig”, skriver Léven, Skarhed och Thorblad i den undertecknade debattartikeln, men ursäktar sig som vanligt med att det beror på att domstolarna inte får tillräckliga resurser, för att kunna verka på ett effektivt sätt.

Det är inte där skon klämmer. Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, till vardags kallad Europakonventionen, som har utarbetats av Europarådet och ratificerat i Sverige den 11 januari 1952 skulle ha följs av den svenska domarkåren från 1952 !

De allvarligaste rättsövergreppen i våra domstolar handlar således inte om ny lagstiftning, utan att grundläggande rättsregler inte följs. Trots att det dröjde ända till 1995 innan Eurpakonventionen införlivades i lagstiftningen, var svenska domare skyldiga att följa konventionens bestämmelser redan från 1952, vilket otaliga domar mot svenska staten visar att man inte gjort.

Den senaste domen mot Sverige för gamla synder kom på självaste nationaldagen den 6 juni 2006. Europadomstolen dömer Sverige för att ha kränkt fem medborgares rättigheter genom att lagra information. I domen kritiseras Sverige också för att inte gallra i Säpos register. En av dem som nu har fått rätt mot svenska staten är människorättsaktivisten Inrid Segerstedt-Wiberg, 95 år. ”Domen visar att de inte hade rent mjöl i påsen” säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet (SvD 2006-06-07)

I den är hårda kritik som Europadomstolen i Strasbourg riktar mot vårt land fälls Sverige på fyra punkter för brott mot Europakonventionen. Privatlivet har inte respekterats när ovidkommande uppgifter om både företagare och privatpersoner har registrerats. Inte heller yttrandefriheten eller den grundlagsskyddade föreningsfriheten.

Den fjärde och allvarligaste punkten där Sverige kritiseras handlar om rätten till effektivt rättsmedel och den självklara rätten till en rättvis rättegång i svenska domstolar. I likhet med mig har Europadomstolen, i åtskilliga domar mot Sverige under de senaste åren, bekräftat hur svårt det är att det är svårt att få en ”rättvis rättegång” (Artikel 6, 1:a § ) i vårt land.

I den senaste domen mot handläggningen av Säporegistret riktar Europadomstolen också allvarlig kritik mot Sverige för att de rättsliga instanserna i Sverige för att överklaga den integritetskränkning, som både Säpos register och bankernas olagliga svarta lista, som både jag och den fd bankdirektören Lars Traneflykt skrivit åtskilliga inlägg om utgör inte räcker till.

Bland allmänheten tycks det finnas det en övertro på den Goda Svenska Staten. När det gäller spridandet av förtal och falsk information om medborgarna i olika olagliga register är bankerna och den staten inte goda. Snarare paranoida.

Det är heller inte så många som känner till att om du är oskyldigt dömd och sitter i fängelse och vill begära resning måste du ansöka om det hos åklagaren som fällde dig. Om din advokat inte gör sitt bästa får du sitta hela strafftiden ut.

Det fick Roy Rahman erfara. I hans fall måste man betrakta det som ett klart justitiemord. Han satt felaktigt fängslad för ett mord som han inte hade begått under åtta år. Men Rahman är inte ensam. I en rapport som beställts av justitiekanslern (JK) konstaterar utredarna att det finns många fler som dömts till långa fängelsestraff, trots att de är oskyldiga.

Rättsbalken klargör att domarna har ansvarar för att det mål de behandlar är komplett. Det är det inte om domarna i vare sig brottsmål eller tvistemål vare sig följer EG-rätten eller Europakonventionen, eller läser in ny lagstiftning, som är nödvändig för att kunna avgöra ett mål på ett rättssäkert sätt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund