Efter den kris som det svenska bank– och finansväsendet genomgått under perioden 1987 – 1993, badar de svenska bankerna åter i storvinster. De som fått betala för krisen är den svenska allmänheten och alla de företagare som oförskyllt blev av med sina företag under krisen.

Antingen har svenskarna betalat för krisen i egenskap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder kronor gått som stöd från staten till bankerna. Eller också har vi alla hjälpt till att betala i egenskap av långivare till bankerna, som insättare eller som låntagare.

Den vidgade räntemarginal på 3 procentenheter som togs ut under och efter krisen betyder enligt f d professorn i nationalekonomi Johan Lybeck att svenska hushåll betalat cirka 20 miljarder kronor per år under några år i merkostnad, sedan 1991, enbart i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag.

Det var för att regeringarna ansåg att de stora bankerna ”var för stora för att misslyckas” som de kunde överleva med hjälp av offentliga stöd från Riksbanken och staten. Eftersom den borgerliga regeringen under statsminister Carl Bildt och ”bankminister” Bo Lundgren gav bankerna tillstånd att säga upp krediter för alla företag ”som inte längre passade in i krisbankernas portfölj”, fördubblades antalet konkurser mellan 1990 – och 1992.

Banksystemet som helhet hade redovisade kreditförluster på 11 miljarder 1990, 35 miljarder 1991 och 70 miljarder 1992. Siffran för 1993 sjönk till 49 miljarder kronor. Värst drabbade var Nordbanken (Nordea) som fick 60 miljarder i stöd av staten och Gota Bank som först fick en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder, utökad till 15 miljarder 1993. Gota Bank fick därutöver ett aktieägartillskott av staten på 20 miljarder kronor, varvid de tidigare garantierna återtogs.

Utöver garantin för det svenska banksystemet som sådant lånade också riksbanken ut 58 miljarder av Riksbankens valutareserv till de större bankerna för att undvika kollaps i deras försörjning av utländsk valuta.

Mot den bakgrunden anser jag det är märkligt att Sveriges fyra storbanker som gjorde en samlad rörelsevinst på 71 miljarder kronor i fjol fortfarande sluppit ifrån alla ansvarsförpliktelser, mot både allmänheten, företagare och låntagare som räddade hela det svenska banksystemet från konkurs.

S-E-B, Föreningssparbanken, Handelsbanken och Nordea omsatte tillsammans 152 miljarder kronor 2005. Nordea tjänade mest och hade hela 62 miljarder i intäkter, tack vare tidigare generös hjälp från allmänheten och staten. Ser vi tillbaka vad som hänt under de senaste fem åren så har de fyras gäng (de fyra storbankerna) tillsammans tjänat 252 miljarder kronor. Förutom de tidigare bidragen från staten, har bristande konkurrens och gynnsamma marknadsförutsättningar, bidragit till de goda resultaten.

Som grädde på moset får några av bankdirektörer som var med att skjuta företag i sank under krisen nu sin rikliga belöning. Mest får Arne Mårtensson i Handelsbanken som för närvarande seglar jorden runt med sin nya segelbåt och fru. Han får 174 miljoner i ett guldkantat pensionsavtal fram till 80 års ålder, tätt följd av Lars Thunell från S-E-B som redan lämnat landet för nytt jobb. Han får 90 miljoner kronor. Hans Dalborg från Nordea som fortfarande sitter kvar som styrelseordförande i Nordea får cirka 70 miljoner kronor i pension.

Mot den bakgrunden, anser vi inom de bägge organisationer som jag företräder, att det måste vara hög tid för räfst och rättarting. När kommer den utredning om bankkrisen som riksdagen redan har beslutat om ? Och varför gör de inblandade politiska partierna allt för att dölja orsakerna till dagens stora arbetslöshet, som fortfarande visar att Sverige inte orkat resa sig efter krisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund