[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, är både märkligt och skrämmande. De svenska krisbankerna, som var på obestånd för att man hade lånat ut för mycket pengar till ett antal stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning, skyllde krisen på sina kunder.

I en sådan situation föreskriver lagen vad som skall göras. Krisbankerna som var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, fortsatte att driva verksamhet som ingenting hänt.

I stället förtalade bankerna kunderna i olika förtalsregister, för att den vägen lättare kunna vinna de många och oundvikliga processerna mot bankerna ( bara 2.000 mot Nordea i Stockholms Tingsrätt under den värsta perioden) som både jag och bankdirektören Lars Traneflykt skrivit om i åtskilliga inlägg.

Många av bankernas största kunder anklagades också för grova ekonomiska brott som de aldrig gjort sig skyldiga till, och tvingades att försvara sig i utdragna rättegångar, där åklagarna aldrig tvekade om att åtala. Flera av dessa rättegångar pågick i nästan ett decennium, där de flesta företagarna till slut friades. Sedan var det redan för sent att stämma bankerna för vad de ställt till med.

I stället för att ge företagarna ersättning för vad bankerna ställt till med, var det bankerna som belönades.

Sparbanken Sverige som var på obestånd redan den 1 februari 1990 fick en statlig garanti på 3,8 miljarder under hösten 1991. Redan i mars 1992 visade det sig att den insatsen var otillräcklig. Då omvandlades den tidigare garantin till ett statligt lån till den stiftelse som äger Första Sparbanken och som numera ingår i Sparbanken Sverige. Lånet löpte räntefritt till utgången av 1995 och därefter med 4 procents ränta. Först efter 1999 kunde lånet sägas upp.

Nordbanken (numera Nordea) som också var på obestånd den 1 februari 1990, fick hösten 1991 staten som ny huvudägare. Banken garanterades först en nyemission på 5,2 miljarder kronor. I denna nyemission tecknade staten aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 procent av aktierna.

Redan efter ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992, stod det dock klart att problemen var betydligt större än man tidigare vågat redovisa. Riksdagen bemyndigade då regeringen att, inom en ram på 20 miljarder, omstrukturera banken. Senare visade det sig att redovisningen i Nordea varit helt missvisande under en följd av år. De sammanlagda stödinsatserna till banken och dess ”skräpkreditföretag Securum har uppgått till 51,2 miljarder, varav utbetalningar skett med 40,2 miljarder.

I december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank som först då gått i konkurs trots att banken var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1 februari 1990. Det var först då Gota Bank tillsammans med övriga krisbanker, var skyldiga att redovisa lagstadgad kapitaltäckningsgrad på 8 procent. I början av 1993 fick Gota Bank, som tillfällig lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor.

S-E-B anmälde först i december 1992 att banken sannolikt skulle vara i behov av statligt stöd. I juni konstaterade S-E-B och Bankstödsnämnden att bankens kapitalbas, som varit dålig länge måste stärkas ytterligare. Först den 17 augusti 1993 meddelades att kapitalbasen skulle stärkas genom en nyemission på 5,3 miljarder, som skedde genom bankens ägare.

Föreningsbanken var också senfärdig. Trots att banken inte heller klarade av sin nödvändiga kapitaltäckningsgrad, anmälde Föreningsbanken först vid årsskiftet 1992/93 att den måste ha statligt stöd. Trots massiva insatser, uppgick bankens kapitaltäckningsgrad vid halvårsskiftet 1993 till bara 6,9 procent.

Under denna tragiska period, som varade under två regeringar, skyddade politikerna från vänster till höger bankerna, på bankkundernas bekostnad. Hela maktapparaten medverkade i förföljelserna mot skötsamma företagare. Bankkunderna svartmålades, åtalades för brott de aldrig hade begått och plundrades på alla tillgångar. Bankerna gick helt fria från ansvar. Ingen inom bankernas ledning och styrelse har hittills ställts till svars för alla grova ekonomiska brott mot bankkunderna, som begicks under denna period.

Därför krävs det tydliga processer när det gäller ansvarsutkrävande och det startar naturligtvis på hög nivå. Vad bankkrisen tydligt visar är att det egentligen inte längre finns några mekanismer i Sverige för att ställa den högsta politiska ledningen till svars på det sätt som finns exempelvis i både Danmark och Finland.

Vi har i dagsläget ingen som helst rättslig instans för att pröva det rättsliga ansvaret på högsta nivån. Därför måste den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om genomföra den utredning vad det var som hände under bankkrisen.

De drabbade företagarna har redan väntat allt för länge på ersättning och upprättelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen