[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I min nya bok: Falskspel (Bankrättsföreningen, 2006) avslöjar jag, att för den politiska hanteringen av den värsta ekonomiska krisen i Sveriges historia, bär den dåvarande statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren, en stor del av ansvaret.

Det var denna hantering av krisen som gjorde att socialdemokraterna snabbt kunde återta regeringsmakten i Sverige, efter bara fyra års frånvaro. Sedan slutet av krisen har den svenska kronan förlorat ytterligare cirka 40 procent av sitt värde (räknat i realt TCW) sedan 1992. Arbetslösheten har ökat lavinartat. Företagen flyr Sverige.

Det var också handläggningen av bankkrisen som gjorde att både Bildt och Lundgren åkte ur både regering och riksdag med dunder och brak, sedan moderaterna 2004 gjorde sitt sämsta val i modern tid.

Mot den bakgrunden kan jag inte förstå varför den nye statsministern Fredrik Reinfeldt och hans fru, som jag personligen gett mina tidigare 4 böcker om bankkrisen till, ändå kunde välja Carl Bildt till utrikesminister, vilket måste kommit som en chock för alla moderatanhängare som röstade bort både Bildt och Lundgren i valet 1994.

Jag medger gärna att jag i likhet med den förre vice statsministern Per Ahlmark och Dilsa Demirbag – Sten fortfarande inte hämtat mig från Alliansens val av ny utrikesminister.

Det är ju inte bara under den svenska bankkrisen som Bildt visat total likgiltighet inför de största inrikespolitiska händelserna i modern tid, genom att helt enkelt strunta i vad som skedde med de 60.000 skötsamma företagare och 400.000 människor som kastades ut i permanent arbetslöshet.

Samma politiska känslokyla som Bildt och Lundgren visade för företagsamheten i Sverige under bankkrisen, visade Bildt upp inför serbernas folkmord på Balkan.

Per Ahlmark skriver i Dagens Nyheter (DN 2006-10-24) att när Bildt var statsminister såg han också till att det blev svårt för andra statsråd att yttra sig om det pågående folkmordet i Bosnien som den svenska pressen också tystade ner, medan Sunday Times i London skrev att det var en skam att inte försöka förhindra detta folkmord, och att Europa 1993 ( då Bildt var statsminister i Sverige) måste ha styrts av robotartade politiska pygméer.

Dilsa Demirbag – Sten anser i en artikel i Expressen (2006-10-16) att Bildt har använt sin politiska erfarenhet och sitt kontaktnät för att kunna skapa sig en förmögenhet, samtidigt som mänskliga rättigheter kränkts och tusentals människor bragts om livet.

Med sin inblandning i företag som gång på gång kritiserats för övergrepp mot lokalbefolkningar och som har haft ekonomiska relationen med totalitära regimer, är Bildt inte lämpad att företräda Sverige i världen. Det är en åsikt som jag till fullo delar, vilket både framgår av mina fyra tidigare böcker om bankkrisen och min nya bok Falskspel.

Sedan Bildt tvingades sluta med politiken har han engagerat sig i en rad mycket tveksamma affärer. Under åren som styrelseledamot i Lundingruppen har Bildt öppnat dörren till ett flertal mycket tveksamma regimer som Syrien, Sudan och Eritrea. Bildt kan ju knappast vara omedveten om att Lundingruppen gör affärer i olja, gas och malm i länder där det krävs en alldeles politisk förståelse mellan bolag och regeringsmakt, eller rent av att bolaget blir affärspartner med regimen.

Under bankkrisen var Bildts och Lundgren politiska ”affärspartners” med de svenska krisbankerna som fick löfte att säga upp krediter för företag som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”.

De företag bankerna ville göra sig av med, förtalades i olika olagliga ”kränkarregister” som bankdirektören Lars Traneflykt och jag skrivit åtskilliga artiklar om, utan att det har blivit några straffrättsliga konsekvenser för de krisbanker, som förtalat sina kunder man redan skadat genom att orättfärdigt säga upp alla krediter och beslagta deras tillgångar, för att vinna alla processer i våra domstolar, som blev den direkta följden av bankernas och politikernas agerande under krisen.

Varför den förre rikspolischefen Sten Heckscher som mycket väl känner till detta register, och inte vidtog några som helst åtgärder för att klämma åt bankernas är fortfarande en gåta. Men kanske var det så att han redan kommit överens med Bildt om att krisbankerna till varje pris skulle räddas på bankkundernas bekostnad oavsett vilka ekonomiska konsekvenser det fick för de oskyldiga entreprenörer och företagare som drabbades.

Som medlemmar i samma ”bastuklubb” svettas ju Sten Heckscher och Carl Bildt regelbundet tillsammans i det så kallade ”bastukabinettet” som varje fredag har sina regelbundna möten. Kanske var det under något av dessa möten de kom överens om att inte vidtaga några åtgärder mot det kriminella register som sprids i våra domstolar och hos polisen för att rentvå de konkursmässiga svenska bankerna på bankkundernas bekostnad ?

Jag anser därför att det börjar bli bråttom med att utkräva ansvar och utreda bankkrisens konsekvenser och straffa dem som orsakade Sveriges genom tidernas största ekonomiska skada på både företagsamheten och landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen