[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Faktum var att Nordea var konkursmässig redan den 1 februari 1990, när man inte kunde uppvisa lagstadgad kapitalteckningsgrad. Nordea var då skyldig att upprätta en ordentlig kontrollbalansräkning för att sedan begära sig själv i konkurs. Något som aldrig skedde.

Sedan dess har de samlade stödinsatserna från svenska skattebetalarna till Nordea och skräpkreditföretaget Securum uppgått till 51,2 miljarder kronor varav utbetalningar skett med 40,2 miljarder kronor. Staten tvingades också lösa ut de privata aktieägarna med 2 miljarder kronor som hade lurats att satsa pengar i Nordea, i samband med nyemissionen 1991, som skedde när Nordea redan var konkursmässig.

Redan den 1 februari 1990 framkom det att Gota Bank (som numera också ingår i Nordea) inte längre kunde uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och var i likhet med Nordea skyldig att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själv i konkurs. Något som heller aldrig skedde. Först i december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank som då hade gått i konkurs. Förutom det kapital den tidigare ägaren till Gota Bank hade tvingats skjuta till, fick Gota Bank en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor.

I dag har Nordea där numera Gota Bank ingår, tack vare det generösa statliga stödet en balansomslutning på 2.985 miljarder kronor. Och ett eget kapital på 130 miljarder kronor. Nordea har fortfarande vare sig gjort rätt för sig mot de kunder man orättfärdigt sade upp krediterna för under krisen eller de som man förtalat i olika register för att vinna alla processer mot kunderna, som blev följden av bankens olagliga. agerande under bankkrisen. Inte heller har man brytt sig om att betala tillbaka de statliga stödinsatserna till Gota Bank och Nordea.

De svenska krisbankerna har tack vara hjälp från staten återhämtat sig. De svarar i dag för 20 procent av värdet på Stockholmsbörsen. Det är samma nivå som bankernas andel av börsvärdet ligger på de flesta börser. Avkastningen på det beskattade kapitalet är god och ligger kring 20 procent.

Vad som därför är märkligt är att de banker som fått den största hjälpen inte tvingas göra rätt för sig. Något straff för att krisbankerna drev bankverksamhet trots att man var på obestånd har fortfarande inte utmätts. Några åtgärder från polis och åklagare för att bankerna förtalade och kränkte sina kunder och egna medarbetare i olika ”kränkarregister” som både jag (i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund ) och bankdirektören Lars Traneflykt skrivit åtskilliga artiklar om, har fortfarande inte vidtagits.

De svenska bankerna tycks leva i den bästa av alla världar. Går det dåligt för bankerna går staten in och räddar. Går det riktigt katastrofalt dåligt, som under bankkrisen 1987 – 1993, tillåts bankerna att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd och ostraffat lägga beslag på sina kunders tillgångar.

Avkastningen på de 315 miljarder i eget beskattat kapital som bankerna samlat på sig är god.

Inte många av bankernas kunder kan uppvisa samma goda resultat. Från att tidigare ha hotat stabiliteten i det hela det svenska finansiella systemet, går det nu mycket bra för bankerna.

Att svenska staten inte skulle låta någon bank gå i konkurs var för bankernas långivare uppenbart, även innan den allmänna garantin, som räddade bankerna utfärdades. Ingen av krisbankernas långivare eller sparare drabbades.

De som drabbades var i stället alla de entreprenörer och företagare som var bankernas kunder.

Den 24 september 1992 tillkännagav regeringen att den i en proposition till höstriksdagen avsåg att föreslå en allmän statlig garanti för det svenska betalningssystemet. Den 20 december samma år hade en uppgörelse träffats mellan regeringen Bildt och socialdemokraterna där enighet uppnåtts, om att skapa åtgärder för att säkerställa betalningssystemet.

Den fråga som jag ställer mig är varför den borgerliga regeringen inte gjorde någonting för att skydda företagen. Man var ju medveten om att finansiella störningar kunde få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser för företagandet i landet, vilket det också fått.

Varför gör man nu ingenting åt problemet ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen