[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om vad som hände under denna period och hur bankerna behandlade sina skötsamma kunder under bankkrisen 1987 – 1993 har jag redan berättat i fem böcker: Från bankkris till börskris (2003), Från folkhem till fattigstuga (2004), Nollkoll (2005), Härdsmälta (2005) och Falskspel (2006) .

Den omfattande makroekonomiska kris som drabbade Sverige hängde samman med krisen i banksystemet som berodde på att de svenska krisbankerna hade lånat ut alldeles för mycket pengar, till ett antal större fastighetsbolag med negativ direktavkastning, och att politikerna i regeringen under statsminister Carl Bildt och ”bankminister” Bo Lundgren bestämt sig för att rädda de bankrutta bankerna på allmänhetens och kundernas bekostnad.

För att kunna göra detta, påstod man först att det inte var bankernas, utan bankkundernas säkerheter som hade försämrats. För att visa att man hade rätt i sak höjde man räntorna, gav bankerna en ”extra” räntemarginal på 3 procent, samtidigt som man nedvärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent.

Den statligt ägda Nordbanken (numera Nordea) och Gota Bank var värst ute. Bägge bankerna var på obestånd redan den 1 februari 1990, men fortsatte ändå att driva bankverksamhet. Först under 1992 började Nordea att rekonstrueras. Då bildade Securum som en s k bad bank för att ”ta hand om” de kunder som banken önskade likvidera.

I januari 1993 avskildes Securum från Nordea och blev ett självständigt, statlig ägt avvecklingsbolag. Securum liksom övriga avvecklingsbolag som även de övriga bankerna skyndade sig att skaffa, satte igång att avveckla bolag efter löpande bandprincipen. De flesta bolagen var avvecklade vid halvårsskiftet 1997, då Securum lade ner sin verksamhet.

Att ta hand om banker som hamnat på obestånd kan liknas vid att handla med skrotbilar. Till bilskroten kommer bilar som slutat att fungera. Vissa bilar är i så gott skick att de kan renoveras och åter göras funktionsdugliga. Andra lönar det sig bättre att plocka isär och sälja delarna till högstbjudande. Så borde man ha gjort med de svenska krisbankerna när de visade sig vara konkursmässiga och inte längre borde fått driva näringsverksamhet.

I stället valde bankerna att skrota sina kunder. Det var därför flera olika avvecklingsbolag som Kungsleden, Retriva, Sveatornet och Securum skapades, för att agera bilskrot åt bankerna och plundra de kunder som man ville göra sig av med. Resultatet för Sverige blev förödande. 60.000 företag försvann. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Den svenska statsskulden ökade dramatiskt med tusen miljarder kronor.

Avvecklingsbolagen agerade således som bedrägliga bulvaner för bankerna. Med ett enda syfte att ta kål på de företag som man vill göra sig av med. Till sin hjälp anlitade man även andra bulvaner som konkursförvaltare och andra ”avvecklingsexperter” som fick en rejäl bonus, ju snabbare avvecklingen av bolagen kunde ske.

Man drog sig inte ens för att anlita Stiftelsen Industrifonden som hälare. Industrifonden som egentligen är till för att hjälpa företagare som behöver kapitalförstärkning, anlitades som bulvan under denna period för att likvidera företagare.

En person som drabbades var entreprenören och företagaren Börje Ramsbro som fått sitt livsverk System 3R stulet. Stiftelsen Industrifonden blev delägare i System 3R International AB genom att förvärva 30.000 stulna aktier för en krona (1) enligt protokoll från den 28 januari 1994. Bokfört värde ca 7,6 MSEK och marknadsvärde ca 58 MSEK. När ägaren Börje Ramsbo kontaktade dåvarande VD:n för Industrifonden Lars Öjefors, resulterade detta bara i att innehavet snabbt avvecklades med en exitvinst på 11.5 miljoner kronor.

När sedan Börje Ramsbro skriver och frågar Industrifonden hur förvärvet har gått till, lovar man att utreda saken, men återkommer bara med undanflykter, som inte ger ett enda svar på de konkreta frågor som Ramsbro nyligen ställt till Industrifondens ordförande Sven-Åke Johansson.

Fallet Börje Ramsbro som också ingår i Bankrättsföreningens styrelse liknar på många sätt alla andra fall som jag skrivit om. Under 25 år utvecklade Börje Ramsbro System 3R koncernen till en världsomspännande företagsgrupp, som 1993 omsatte ca 300 miljoner kronor och exporterade ca 97 procent av omsättningen.

Det var denna typ av företag som bankerna inte längre ville ha kvar i sin ”portfölj” och som sedan såldes vidare utländska företagare för att ge största möjliga vinst. På det viset försvann inte bara Ramsbros företag utan de flesta välskötta företag som bankerna ville göra sig av med. Nordea påstod t o m att hela börsnoterade Nobelindustrier var på obestånd, sålde raskt företaget vidare, med en exitvinst på minst 3 miljarder, som den tidigare ägaren Erik Pensers bolag Yggdrasil fortfarande inte fått någon ersättning för.

Därför är det heller inte så konstigt att arbetslösheten i Sverige är hög och att ingen av de politiska partierna rår på arbetslösheten. Den fråga som jag därför vill ställa till den nya regeringen när det blir en oberoende utredning av bankkrisen som riksdagen redan har beslutat ?

Inte vill väl Alliansen, att Sveriges genom tidernas största ekonomiska skandal, skall förbli outredd ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen