[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Många av de skötsamma entreprenörer och företagare som fick sina krediter oförskyllt uppsagda under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 utgjorde kärnan i näringslivet och hade utvecklats under en lång period i symbios mellan samhället och kapitalet.

En förutsättning för dessa företags framgångar var att de skyddades och stöddes av både lagstiftarna och politikerna. Det var när politikerna under ledning av den moderate statsministern Carl Bildt och ”bankministern” Bo Lundgren bestämt sig för, att i stället börja skydda bankerna på deras kunders bekostnad, som både detta samhällsskydd och stödet upphörde.

Inte ens lagstiftningen som skulle skyddat företagandet i landet respekterades. Därför blev också den ekonomiska katastrofen i Sverige ett oundvikligt faktum. Krediterna för 60.000 skötsamma företagare sades upp. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Den svenska statsskulden ökade med dramatiska tusen miljarder kronor.

Vad de borgerliga politikerna därmed gjorde sig skyldiga till var att medverka till uppsägningar av gällande långsiktiga avtal mellan bank och kund.

Därmed visade moderaterna under ledning av Bildt och Lundgren att man inte längre trodde på enskilda entreprenörers och företagares förmåga att i fortsättningen ta eget ansvar för sin egen och andras framtid. Inte heller på deras ekonomiska bidrag, att även i fortsättningen hjälpa till med att höja hela det svenska samhällets generella standard.

När sedan den ekonomiska katastrofen väl är ett faktum försöker Bo Lundgren skylla ifrån sig.I sin bok: ”När bubblan brast” (Bokförlaget DN) anger han bara makroekonomiska skäl, till varför det gick som det gick, utan att ens försöka förstå att katastrofen aldrig hade behövt inträffa, om den moderata ledningen brytt sig om att skydda företagarna från krisbankernas orättfärdiga uppsägningar av krediter.

Den som däremot förstått vad företagsamhet handlar om, är Muhammad Yunus. Han har nyligen mottagit Nobels fredspris för sin Grameen Bank och systemet med mikrokrediter. I likhet med mig anser han att det inte är acceptabelt att missköta sina åtaganden mot banken, vilket också innebär att banken måste respektera de låntagare som sköter sig, vilket inte var fallet under bankkrisen.

Vad Muhammad Yunus också begripit är att om stödet för företagen försvinner i samhället, försvinner också en del av värdet i företagen och arbetslösheten ökar. Samma princip gäller för både för utvecklingsländer och i sk ”välfärdsländer”.

Att säga upp krediter för företag som inte längre passar in i bankernas ”portfölj,” som skedde under bankkrisen, är således det bästa sättet att förinta en stor del företagsamheten i landet, skapa fortsatt misstänksamhet mot företagare och öka den permanenta arbetslösheten till en oacceptabel nivå.

Tar man sedan ifrån företagarnas hela deras kapital och bara låter dem behålla skulderna, som skedde under bankkrisen, finns vare sig förmågan eller viljan kvar att skapa livskraftiga företag kvar. Det är något som våra svenska politiker fortfarande inte verkar ha förstått.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen