[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När Carl Bildt var statsminister och Bo Lundgren bankminister i den borgerliga regeringen 1991 – 1994, mitt under brinnande bankkris passade krisbankerna på med politikernas godkännande, säga upp krediterna för 60.000 skötsamma företagare. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Den svenska statsskulden ökade med tusen miljarder kronor. Hela fastighetsmarknaden nedvärderades på ett olagligt sätt, med mellan 50 – 70 procent. Om vad som hände under denna svåra period har jag redan berättat om i otaliga artiklar i dags – och fackpress och i fem böcker. Senaste boken: ”Falskspel i affärer och politik” publicerades så sent som i november 2006.

Jag måste därför få tillägga att hela det politiska förfarandet, som skedde när Bildt var statsminister och Lundgren bankminister, var både olagligt och omoraliskt. Bankerna har ingen som helst rätt, vare sig i Sverige eller i något annat land under löpande avtalsperiod säga upp krediter i skötsamma företag, på det sätt som skedde under bankkrisen.

Bankerna är dessutom skyldiga att betala tillbaka överskottet vid en ofrivillig pantrealisation. Något som inte heller skedde under krisen. De företag som försvann kommer heller inte tillbaka.

De flesta som sedan dess processat i domstolen har vare sig fått upprättelse eller tillbaka sina företag. Domstolarna anser att politikerna gett bankerna rätt att säga upp krediter för de företag som inte längre passade in i ”bankernas portföljer”. Företagen såldes sedan via bankernas ”skräpföretag” som Retriva och Securum till hugade spekulanter. Bankerna själva kunde tillgodogöra sig överskottet.

Det är bl a därför som arbetslösheten i Sverige är onormalt hög, samtidigt som bankerna numera redovisar miljardvinster. Men att politikerna lägger sig i bankernas verksamhet på det sättet som skedde under krisen kallas för ”ministerstyre” och är också olagligt. Man försvarar sig därför med att man räddade hela den svenska ekonomin med sina åtgärder, vilket också är osant.

Med en extra räntemarginal på 3 procent och det statliga stöd och garantier som gavs till de värst utsatta bankerna hade man mycket väl kunnat rädda bankerna, utan att det behövt ske på företagarnas bekostnad.

Därför beslutade riksdagen att man skulle tillsätta en oberoende kommission som skall utreda vad som egentligen skedde under bankkrisen. Men någon sådan har inte heller kommit till stånd eftersom både den moderatledda och tidigare socialdemokratiska regeringen motsätter sig en sådan utredning.

Den fråga jag därför vill ställa till vår nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hur han kan välja en utrikesminister som tidigare, i sin egenskap av Sveriges statsminister både ägnat sig åt ”ministerstyre” och bulvanbedrägerier genom att gynna bankerna på företagarnas bekostnad på det sätt som skedde under bankkrisen ?

Och hur kan den borgerliga regeringen med tanke på alla företag som redan försvunnit under bankkrisen, eller de många storföretag som därefter sålts till utlandet, tänka sig att även sälja ut statliga ägda bolag för i snitt 50 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren ?

Begriper inte Alliansen att det är företagen som försörjer Sverige ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen