[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I den politiska beslutsprocessen under statsminister Carl Bildts och bankminister Bo Lundgrens ledning i slutet av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, utnyttjades dessa blåögda politiker av olika starka ekonomiska intressegrupper som kunde tillgodogöra sig stora förmåner, som allmänheten och de drabbade företagarna fick betala.

Hur detta kunde ske har jag hittills skrivit om i fem böcker: Från bankkris till börskris (2003) Från folkhem till fattigstuga (2004) , Nollkoll (2005), Härdsmälta (2005) och Falskspel (2006). Jag har också skrivit åtskilliga artiklar om dessa frågor i både riks- och fackpress. Den senaste artikeln: ”Vad håller du på med Fredrik Reinfeldt ?” var publicerad i Aftonbladet (AB, 2007-01-30)

Resultatet av mina ansträngningar har heller inte låtit vänta på sig. När Bo Lundgren ställde upp som partiledare i ett tidigare riksdagsval, gjorde Moderaterna sin största valförlust i modern tid. Lundgren fick sluta som både partiledare och riksdagsman. Men i stället för att straffas för vad han ställde till med under bankkrisen, kunde Bo Lundgren dra sig tillbaka, med en rejäl pension från riksdagen och som ny chef för Riksgäldskontoret.

Carl Bildt har det heller inte gått någon nöd på. Efter sin tid i riksdagen har han fortsatt att engagera sig i tvivelaktiga affärer. I dag har han en betydande del av sin privata förmögenhet i ett företag som äger ett stort oljefält i södra Sudan. Att Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister, efter han tagit del av mina böcker där jag berättar vad Carl Bildt ställde till med under bankkrisen, har jag fortfarande svårt att förstå. Redan Bildts olika skumma optionsaffärer och vilseledande halvlögner, borde ha fått Reinfeldt att avstå.

Hur lätt det är för olika intressegrupper att profitera på naiva politiker under en krissituation, märkes också tydligt under varvskrisen på 70-talet och under 80-talets stålkris. Då fördes mycket stora summor från skattebetalarna till varvens och stålverkens ägare och anställda.

Samma sak hände under bankkrisen. Den stora skillnaden var att man då medvetet störtade skötsamma företagare i fördärvet, som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”. Företagens tillgångar nedvärderades. Sedan plundrades de på sina tillgångar via statens och krisbankernas ”skräpkreditföretag”, men fick behålla skulderna.

Hur statliga företag riskerar att bli gisslan för politiska särintressen, som tvingar politikerna att medverka i tveksamma projekt framgår också i en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN 2007- 02-11) där ledarredaktionen framför budskapet att dela ut Telia och Nordea gratis till svenska folket. Enligt detta skulle det innebära att medborgarna slipper betala för något som de redan äger och att en miljon svenskar som blev lurade att köpa Telia –aktien i början av 2000-talet, får en viss kompensation.

Men då glömmer DN:s ledarskribent alla de företagare som oförskyllt drabbades under den svenska bankkrisen. Mitt förslag är att i stället dela ut Nordea till alla de skötsamma företagare som oförskyllt drabbades av krisbankernas uppsägningar under den svenska bankkrisen, medan de som köpte aktier i Telia gott kan få tillbaka de summor som den dåvarande näringsministern Björn Rosengren lurade av dem, när Telia introducerades på börsen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen