[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk] Pengarna eller livet ? Av Mats Lönnerblad - Ledaren - 14 feb. 2007 När de svenska krisbankerna med den dåvarande statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgrens bistånd, tilläts säga upp krediterna för skötsamma företag under den svenska bankkrisen 1987 – 1993, blev det flesta entreprenörer och företagare som drabbades av med alla sina tillgångar. Men de fick åtminstone behålla livet. Så har det inte alltid varit i Kina och det forna Sovjetunionen, som jag tidigare berättat om i min senaste bok: Falskspel i affärer och politik (Bankrättsföreningen, 2006). Under Maos och Stalins skräckvälde likviderades obekväma företagare på löpande band. Så är det fortfarande inte i det moderna Kina och Ryssland. De entreprenörer som råkar i onåd hos politikerna, har fortfarande inte mycket att sätta emot, om de maktfullkomliga politikerna bestämmer sig för att fängsla eller likvidera oliktänkande och lägga beslag på deras företag. Det fick Michail Chodorkovskij – grundaren av oljebolaget Yukos erfara – som avtjänar ett åttaårigt skattefusk och som nu också anklagas för penningtvätt. Tillsammans med sin medarbetare Platon Lebedev, som likaså sitter fängslad i ett läger, anklagas nu Chodorkovskij för att ha tvättat mer än 23 miljarder dollar, enligt åklagaren i den rättegång i den sibiriska staden Tjita som startade den 12.2. 2007. Liksom i tidigare rättegångar hävdar Chodorskovskijs advokater att anklagelserna är fullständigt absurda och orimliga och att det är de ryska makthavarnas sätt att försäkra sig om att Chodorskovskij blir kvar i fängelse över presidentvalet 2008. Chodorkovskijs enda ”brott” är att han fick köpa ett statligt företag billigt, när det såldes på auktion under Jeltsins tid. Sedan byggde han upp oljebolaget Yukos till ett mycket lönsamt företag. Nu kallas denna affär förskingring av statsmedel. De groteska anklagelserna mot den ryske finansmannen och företagaren påminner om de övergrepp som byggmästaren Lars Gullstedt utsattes för under bankkrisen och som han utförligt skildrat i sin bok: ”När banken tog för sig” (Ekerlids förlag, 2006) Förutom att bli anklagad för brott som han aldrig begått, blev han felaktigt ålagd att betala in skatt på 100 miljoner kronor. Nu kom Lars Gullstedt undan alla falska anklagelser med rena förskräckelsen. Men medan han blev av med sina tillgångar, fick han som så många andra skötsamma företagare som drabbades av bankkrisen, behålla alla skulderna. Gullstedts fastigheter i Upplands Väsby, som året före konkursen värderades till 2.800 miljoner kronor, tog krisbankerna över för mindre än 600 miljoner. Lars Gullstedt hade sedan 1964 bedrivit en synnerligen konstruktiv och ansvarig verksamhet, både inom byggsektorn och tillverkningsindustrin. Genomsnittligt hade han givit direkt sysselsättning åt 200-400 personer om året. Han hade alltid skött sina åtaganden och under denna period betalat minst 100 miljoner i skatt. Som tack passade krisbankerna på under slutet av bankkrisen, att förvandla honom till en av Sveriges fattigaste män med en skuld på 1 miljard kronor som bankerna vägrar att efterskänka trots att de forna krisbankerna själva tycks ha tjänat mer en 1 miljard på att försätta honom i konkurs. Den fråga som jag ställer mig när jag hör berättas, vad som kan hända skötsamma företagare som ägnar decennier av hängivet arbete att uppfinna en ny produkt eller bygga upp ett företag när inflytelserika gäng av medelmåttor fifflar med lagarna för att kunna ta ifrån dem deras egendom, är hur detta kan vara möjligt om Sverige skall ha rätt att kalla sig ett rättssamhälle ? Den människa som skapar nya företag och upptäcker ny kunskap – är ju mänsklighetens ständiga välgörare. De som olagligt lägger beslag på dessa företag eller förstör dem, som skedde under den bankkrisen 1987 – 1993, konkurrerar ju inte på intelligensens villkor – utan på brutalitetens. Även domstolarna, vars rätta uppgift är att skydda företagarnas egendom, fullföljde inte sina förpliktelser under bankkrisen. Det grova svek som dessa gjorde sig skyldiga till under krisen, var att inte skydda företagarna mot bankernas brott och bedrägerier. I stället för att döma efter rationella regler som hänför sig till objektiv lag, kunde bankerna ostraffat säga upp krediter och plundra företagare, utan att ens behöva bevisa att säkerheterna hade försämrats för deras kunder. Vad varken svenska banker, domstolar och politiker vill förstå och respektera är att inga rättigheter kan existera utan rätten att omsätta sina rättigheter i verkligheten – att tänka, att arbeta och få behålla resultatet – vilket betyder: äganderätt. Den svenska demokratin tycks tillåta ekonomiska övergrepp under mottot: Gör vad du behagar mot din nästa. Så länge den grupp som våldför sig på andra människors tillgångar större än din egen tillåts man i Sverige att ostraffat beslagta andras tillgångar.
Mats Lönnerblad
|
Bankrättsföreningen |
Hemsida |