[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Genom att svenska banker samtidigt fortfarande tillåts säga upp krediter (om de så bara befarar men inte vet om säkerheterna har försämrats för sina företagskunder) har de också kunnat minska sina egna kreditförluster på de skötsamma företagarnas bekostnad, som sedan bankkrisens dagar, fortfarande måste betraktas som fullständigt utan makt och helt rättslösa i sin relation till storbankerna.

Trots mina fem böcker – den senaste boken Falskspel i affärer och politik (2006) – speglar de ekonomiska konsekvenserna av politikernas undfallenhet mot bankerna i detta avseende där jag försöker få regeringen att börja försvara företagarna mot bankerna, har det inte skett några som helst förändringar på denna punkt. Inte heller har bankerna behövt betala tillbaka en enda krona av det ofrivilliga stöd man fick från både den svenska allmänheten och de oskyldiga företagare som blev plundrade av krisbankerna under krisen.

I stället för att betala tillbaka vad man är skyldig, väljer man att höja aktieutdelningar och bonusar. Nordea som i fjol redovisade ett rekordresultat höjer utdelningen med hela 40 procent. Företagets VD Lars G Nordström som slutar som VD i april 2007 kan redovisa ett rörelseresultat på 967 miljoner euro för det fjärde kvartalet, nära 9 miljarder kronor – en ökning med 29 procent jämfört med motsvarande period 2006. Under hela 2006 ökade Nordeas vinst med 39 procent.

Ledningen och anställda i Handelsbanken är heller inte lottlösa. De anställda kan glädja sig åt att få ut andelar när de pensioneras i bankens mäktiga pensionsstiftelse Oktogonen dit cirka 130 miljoner skickas för år 2006.

Bankkunderna är ganska trögrörliga på inlåningssidan eftersom det bara finns fyra storbanker i Sverige som har liknande villkor för sina kunder. Det därför är svårt att tjäna på att byta bank. Den nollränta man numera får på sitt lönekonto, gör att bankerna kan tjäna en ordentlig hacka även på denna del utan att anstränga sig, för hur man skall förvalta kundernas pengar. När det gäller fondsparandet är det inte banken utan kunden som tar alla risker.

Nordea har nyligen skapat ett helt nytt belöningssystem för de 400 högsta cheferna i banken. För att få delta i programmet måste cheferna investera en del, maximalt en tiondel av sin väl tilltagna chefslöner, för att köpa Nordeaaktier på börsen, vilket också hjälper till att höja börskursen, samtidigt som cheferna motiveras att uppmana sina kunder till att spekulera i någon av bankens olika program.

Jobbar cheferna kvar i banken i maj 2009, får de för varje aktie de äger köpa ytterligare en Nordeaaktie för 4 euro – cirka 37 kronor. Det nya programmet kostar banken – om utfallet är maximalt – 356 miljoner kronor. Vid maximal utdelning kan utdelningen ge en extra årslön till de redan överbetalda cheferna.

Vad som känns mest stötande i hela denna bonusfest är att bankerna redan under bankkrisen kunde lägga grunden till festen genom att lägga beslag på kundernas tillgångar och föra över de kunder man ville bli av med till olika ”skräpkreditföretag” med statliga Securum i spetsen.

Först misshandlades företagarna och överfördes sedan till ”skräpkreditföretagen” så att de skulle uppfattas som krisföretag. Sedan såldes de raskt vidare utan att man behövde följa överenskomna villkor mellan bank och kund. Eller som Nordbankens (nuvarande Nordea) vice VD K-O Hammarkvist beskrev på uppdrag av bankens dåvarande VD Hans Dalborg i ett internt brev 1992-04-01 om uppdelningen mellan ”The Good Bank” och Specialkredit, sedermera Securum:

Enligt Dalborgs direktiv kunde till Specialkredit också föras över friska kunder ”om det innebar att den kvarvarande portföljen blir bättre balanserad ”. Dalborgs direktiv påminde om de andra krisbankernas direktiv under samma period genom sin cynism mot kunderna då själva överförandet av en kredit till Securum i sig utpekade och därmed också gjorde friska företag till krisföretag.

Bankernas direktiv måste uppfattas som skandalösa. Bankerna vilseledde regeringen och de övriga riksdagspartierna genom att inte informera att man för att få en ”ideal låneportfölj” avsåg att överlåta friska krediter till ”skräpkreditföretagen” Genom den ”ideala” portföljen dopades bankerna ekonomiskt för att kunna ”prestera de storverk som all förväntar sig” och vars resultat vi kan se i dag från bankernas balansräkningar och generösa bonusprogram.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen