[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I valrörelsen nämndes aldrig att Carl Bildt som tillsammans med Bo Lundgren var en av de huvudansvariga för den katastrofala hanteringen av den svenska bankkrisen, på nytt skulle kallas till regeringen, för att denna gång bli utsedd till utrikesminister.

Det var heller inte många som förstod, varför Bildt skulle kallas hem från Lundin Oil i Sudan och låta honom på UD utveckla sin likgiltighet för massmord, skriver förre folkpartiledaren Per Ahlmark i en ledarartikel i Dagens Nyheter (DN 2007-02-27)

Det räcker att visa upp dessa två förskräckande exempel, för att förstå att det var en dåligt val som Fredrik Reinfeldt och Alliansen gjorde, när man tillät Carl Bildt att bli utrikesminister i den nya regeringen. Ahlmark reagerar med rätta hur Carl Bildt förtigit katastrofen i Sudan, som han fortfarande vägrar kalla det för ”folkmord”.

Själv reagerar jag i min egenskap av ordförande i både Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund, hur illa Bildt skötte inrikespolitiken sedan han blivit statsminister 1991. Det var då som han och Lundgren tillät krisbankerna säga upp krediterna för 60.000 företag, vilket medförde att 400.000 svenskar blev permanent arbetslösa och räntan gick upp till 500 procent.

Om detta har jag redan hunnit skriva 5 böcker och personligen överlämnat 4 av dem till Filippa och Fredrik Reinfeldt, utan att någon av dem verkar reagerat för de grova övergrepp som skedde mot fastighetsägare och företagare under bankkrisen, där både Bildt och Lundgren bär ett stort ansvar.

I likhet med många andra menar jag att det var ett moraliskt haveri att acceptera Carl Bildt som utrikesminister. Hans tveksamma agerande under bankkrisen, hans oljebolags- och vapenpolitik är numera upphöjd till svensk statsmoral, där rasistiska massmord i Sudan förvandlats till gångbar diplomatprosa.

Hur kunde Alliansens partiledare acceptera detta ? Och när politikerna blir ordentligt informerade om vad han har gjort, varför avsätts han då inte med omedelbar verkan ?

Den enda förklaringen är att Reinfeldt helt enkelt valde att blunda för Carl Bildts förflutna. Vad Carl Bildt ställde till med, innan han blev utrikesminister, överskuggar nu både den svenska inrikes – och utrikespolitiken.

Att både kulturminister Cecilia Stegö Chilò och utrikeshandelsminister Maria Borelius snabbt fick avgå som ministrar i den nya regeringen, berodde ju på okända fakta om deras tidigare liv. Men att Carl Bildt hade ett alldeles problematiskt förflutet i både allvarliga inrikes– och utrikesfrågor, för att kunna bli utsedd som utrikesminister, borde inte vara okänt för någon politiskt insatt person.

Fredrik Reinfeldt borde tagit varning vad som hände redan när Bo Lundgren blev vald till partiordförande. Det var inte någon tillfällighet att moderaterna under Lundgrens ledning gjorde ett av de sämsta valet i moderaternas historia. I stället valde att helt enkelt inte låtsas om problemet Carl Bildt.

Carl Bildt har försökt komma undan alla de obekväma frågorna om sina insatser under bankkrisen, med att förhindra den oberoende utredning vad som hände under krisen som riksdagen redan har beslutat om. Trots mina böcker och mina debattartiklar i både riks – och fackpress har han också valt att inte svara på någon av mina ställda frågor.

När det gäller Carl Bildts egna ”affärsäventyr” har han försökt att undkomma frågor om sina skumma affärsintressen med halvsanningar och anklagelser mot journalisterna.

Den fråga som jag därför vill ställa till Alliansen är hur länge det skall behöva dröja innan man inser att Bildt är förbrukad ? Han har helt enkelt sålt ut sin trovärdighet. De många ”Bildt-affärerna” avslöjar en diger exempelsamling på utrikesministerns mörkläggningar om bankkrisen och osanningar om både egna aktieinnehav och optionsvillkor, som borde fått partiledarena inom Alliansen att reagera för länge sedan.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen