[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vilka övergrepp som varit och som fortfarande förekommer har jag hittills dokumenterat i otaliga artiklar i både riks– och fackpress och i mina senaste fem böcker: Från bankkris till börskris (2003), Från folkhem till fattigstuga (2004), Nollkoll (2005), Härdsmälta (2005) och Falskspel (2006)

Eftersom övergreppen mot bankkunderna förekommit under lång tid förväntade jag mig inget omedelbart resultat. Jag inledde mitt arbete med att studera bakåt i tiden med att läsa de olika böckerna om Kreugerkraschen och fastnade för Lars–Jonas Ångströms bok: Därför mördades Ivar Kreuger: Sellin & Blomquists Förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden 1990 och Fil Doktor Sven Olof Arlebäcks bok: Kreugerkraschen Storbankernas verk ? (Wallgårds förlag) från år 2000.

Bägge författarna berättar från var sin utgångspunkt och vetenskapliga studier hur det gick till när Ivar Kreuger blev av med alla sina tillgångar. Lars–Jonas Ångström klargör hur Kreuger hade försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullgöra sina förpliktelser vilket skulle få mycket långtgående och ödesdigra konsekvenser och de egna leden som bedragit honom och stod inför ett avslöjande.

När Kreuger & Toll (K & T) presenterade sitt sista bokslut 1931 fick Ivar Kreuger motta Marcus Wallenbergs lyckönskningar till ett lysande resultat, som var värt all beundran. Strax efteråt nedvärderades alla hans tillgångar av bankerna, efter hans död i mars 1932.

Vad som redan är bevisat är att de granskningsmän som kallades in efter hans död tog sig en helt annan uppgift än de hade kallats in för. Efter bara två månaders arbete kunde de presentera en balansräkning, där alla tillgångarna ifrågasattes, men alla krav (skulder) accepterades.

Vad som hände 1932 enligt Fil doktor Sven Olof Arlebäck, var att ingen bevakade K & T:s berättigade intressen; inte ens högst överraskande någon från familjer Kreuger, eller bland Ivar Kreugers närmaste medarbetare.

Den konkurs som granskningsmännen genom sina uttalanden och åtgöranden mer eller mindre tvingade fram redan efter drygt två månaders utredningsarbete, var inte bara förhastad. Den borde aldrig ha godkänts, eftersom den inte uppfyllde formalia.

Detta gällde inte minst Ivar Kreugers urvalskonkurs, vilken baserades på en bouppteckning som inte ens uppfyllde minimikrav på tillförlitlighet. I stort sett hela Ivar Kreugers privata aktieinnehav i Svenska Tändsticks AB och samtliga aktier i Kreuger & Toll saknades i konkursstaten.

Många värdefulla tillgångar kom också senare fram i dagsljuset och konkursboet fick till slut fram tillgångar vilka överstegs konkursstatens med 100 miljoner kronor, vilket redan på den tiden var ett enormt belopp.

Samma förhållande mellan bank och kund som rådde i Sverige 1932, råder fortfarande i landet. Det visar vad som hände under den svenska bankkrisen (1987 – 1993). Då skyllde bankerna sin obeståndssituation på kunderna, när det egentligen var krisbankerna som var skyldiga att gå i tvångslikvidation, eftersom de inte uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1.2.1990.

Vad jag själv och många med mig reagerar mot är att det i Sverige fortfarande inte finns något ordentligt rättsskydd för företagen i lägen av kris. Precis som under Kreugerkraschen tillåts bankerna göra som de vill och inblandade regeringar gör sedan allt för att dölja vad som skett genom att hemligstämpla hela agerandet.

Samma bankkris som inträffade i Sverige fick också Danmark, Finland och Norge uppleva. Frankrike genomgick sin bankkris samtidigt med Sverige åren 1987 – 1993. Men den stora skillnaden är att i Sverige drabbades både små och medelstora företag av uppsagda krediter. Detta för att bankerna skulle få tillbaka sin kapitaltäckningsgrad. I Frankrike skonades i stort sett företagen från onödiga uppsägningar av krediter.

Den stora skillnaden är också att krisen i Frankrike utlöste räfst och rättarting med de ansvariga bankdirektörerna, medan de ansvariga i Sverige gått oskadda genom krisen. Dessutom har Sverige regeringar, precis samma sätt som under Kreugerkraschen, hemlighållit de olagligheter som begicks av krisbankerna i samband med den svenska bankkrisen.

Vad jag därför vill föreslå den nya borgerliga Alliansen är att de både agerar och reagerar i denna viktiga fråga, eftersom förehållandet mellan bank och kund måste utredas bättre.

Ett första steg är att låta en oberoende kommission utreda vad det var som hände under bankkrisen, som riksdagen redan har beslutat om.

Ett andra steg är att göra det svårare för bankerna att plundra välskötta företag som skedde under Kreugerkraschen och bankkrisen. I de fall ett företag inte sköter sina förpliktelser mot banken är jag den förste att hålla med om att banken skall ha rätt att säga upp krediterna. Men om ett företag sköter sig och punktligt betalar både räntor och amorteringar, är det banken som är skyldig att visa varför företagaren måste förstärka sina säkerheter eller finna sig i att få sina krediter uppsagda under löpande avtalsperiod.

Felaktiga uppsägningar av krediter som skedde under bankkrisen och fortfarande sker innebär ju dödsdomen för ett företag. Varför ser man då inte till att skydda företagen på samma sätt som i Frankrike, för att undvika onödiga företagskonkurser ?

Säger banken ändå upp krediterna, åligger det ju banken att vid domstolsprövning att bevisa hur säkerheterna har försämrats, något som heller inte sker i våra domstolar. Varför följer inte våra domstolar denna enkla regel, som också gäller i övriga Europa ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen