[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

De enda som tjänade på den svenska bankkrisen 1987 – 1993 var krisbankerna, som med den förre statsministern Carl Bildts och bankministern Bo Lundgren tillstånd, hittills ostraffat kunde försätta friska företag i konkurs och plundra fastighetsbolag och företag på alla tillgångarna.

När de bägge ministrarna Bildt och Lundgren i den borgerliga regeringen under perioden 1991 – 1994 lät bankerna få fria händer under krisen, missade de företagandets betydelse för Sveriges framtid, samtidigt som de gjorde sig skyldiga till olagligt ”ministerstyre” när de tillät nedvärderingen av hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent.

Som en direkt konsekvens av bankkrisen har nästan alla de privatägda svenska medelstora företagen försvunnit från Sverige. De flesta av de svenska storföretagen har också sålts till utlandet. Nyföretagande går på kryckor.

Men det verkar inte bekymra den nya borgerliga regeringen, som hösten 2006 åter lyckades komma till makten. Nu står sex statliga företag på säljlistan: Telia Sonera, Nordea, SBAB, Vin & Sprit, Vasakronan och OMX. Även denna gång vädrar spekulanterna lätta byten då regeringen redan har bundit upp sig för att sälja ut statliga bolag för 50 miljarder per år.

Värdet på de sex företagen beräknas till cirka 250 miljarder kronor. Men, om man vare sig uppmuntrar det privata eller statliga företagande för framtiden. Vilka skall då försörja Sverige ?

Det är en fråga som inte verkar bekymra den borgerliga Alliansen som säljer ut bolag för att ha råd att amortera ner på den astronomiska statskulden, som uppkom under krisen. Ett visst statligt ägande är tveklöst av ett nationellt intresse, eftersom SBAB i dag är den enda bank som upprätthåller konkurrensen inom banksektorn och ivrigast försvarat låntagarnas intressen mot storbankerna. Delstatliga Nordea har fortfarande inte gjort rätt för sig.

Med tanke på hur stora ekonomiska bidrag som delstatliga Nordea redan erhållit, borde också den dopade banken, både betala tillbaka vad man fått från allmänheten i räntebidrag och lån och tagit från sina kunder, innan någon utförsäljning av Nordea kan bli aktuell.

Vad den nytillträdda regeringen redan verkar ha glömt bort är att under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken (numera Nordea) garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor. I denna nyemission tvingades staten teckna aktier för 4,2 miljarder kronor och ägde därefter 77 procent av aktierna.

Det visade sig snart att de uppgifter som den dåvarande VD:n för banken och dess nuvarande styrelseordförande Hans Dalborg lämnat om bankens rådande finansiella ställning till både aktieägarna, bankkunderna, regering och riksdag var osanna. Redan ett halvår efter den stora nyemissionen, under våren 1992, stod det klart att de ekonomiska problemen i banken var betydligt allvarligare än vad man uppgivit.

I stället för att då varna kunderna och försätta banken i tvångslikvidation som lagen kräver, beviljade regeringen Bildt, att inom en ram på 20 miljarder, för omstrukturera banken. Därefter köpte staten ut de övriga aktieägarna, som också hade blivit vilseledda av Dalborg, för totalt 2 miljarder kronor.

Den finansiella rekonstruktionen av Nordbanken (Nordea) påbörjades sedan under hösten 1992. Det stod då klart att det samlade kapitalbehovet väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder kronor.

De sammanlagda stödinsatserna till gamla Nordbanken (Nordea) och det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum har uppgått till mer än 50 miljarder, är fortfarande inte återbetalda.

Mot den bakgrunden måste det vara av största betydelse att banken först gör rätt för sig mot både allmänheten och de oskyldigt drabbade företagarna och betalar tillbaka allt statligt stöd, innan statens resterande del av aktierna nu säljs ut på den fria marknaden.

Personligen tror jag att Reinfeldt underskattar den skada som Bildt och Lundgren ställde till med under bankkrisen. Carl Bildt har i likhet med många andra politiker en svaghet som kanske inte är uppenbar för många av våra politiker. Utanför livet i det egna partiet saknar han ju både högre utbildning och yrkeskompetens.

Det kanske var därför som Bildt valde den lättaste vägen, när han trodde att den fortsatta vägen för honom inom politiken var stängd, efter att han tillsammans med Lundgren medverkat till Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris fick de katastrofala påföljder ingen svensk kan ha undgått märka av.

Efter att ha gett bort Sveriges framtid som är företagen, valde Carl Bildt att sälja ut sig själv till högstbjudande inom gas- och oljeföretag som Gazprom och Lundin Petroleum. Med en sådan bakgrund och vad han ställt till med, är det kanske inte så konstigt att både pressen och de bägge intresseorganisationer som jag själv företräder, rasar mot Reinfeldts val av Sveriges utrikesminister.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen