[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det största problemet som vi har i Sverige är att våra politiker på olika sätt lägger sig i själva lagstiftningen på ett otillbörligt sätt. I stället för att låta domstolarna fungera som fristående myndigheter, där tydliga lagar talar om hur domare skall döma i både brottsmål och tvistemål, fyller man på med ytterligare politiska förarbeten till själva lagstiftningen. Det gör hela den svenska lagstiftningen motsägelsefull och svårtydd, på ett sätt som är helt främmande i de flesta andra kulturländer.

Genom att ledande politiker tillåts kringgå lagen, som skedde under både Kreugerkraschen (1932) och bankkrisen (1987 – 1993) skapar man också oreda på finansmarknaden. Det visade sig under slutet av bankkrisen när den f d statsministern Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren godkände att krisbankerna ostört kunde fortsätta sin verksamhet trots att de var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning och försätta sig själva i konkurs.

Och att de även tillät också nedvärderingen på mellan 50 – 70 procent av hela Sveriges fastighetsmarknad, när det var krisbankerna som var på obestånd kunde plundra de kunder som inte längre passade in i bankernas ”portfölj” på alla tillgångar. .

Politiska beslut av detta slag skapar en förvirrad domarkår, som inte längre verkar veta vilka lagar som skall följas i landet och en advokatkår som får lägga ner alldeles för mycket arbete i själva processandet inom både brott – och tvistemål. Kostnaden för vissa tvistemål kan därför, som i det uppmärksammade tvistemålet mellan Nordea och finansmannen Erik Penser bli astronomiska, utan att käranden får ordentliga svar på de materiella rättsfakta som käranden från början åberopat i målet.

I Pensermålet, handlade egentligen om ett enkelt fall av pantrealisation där den före detta bankrutta banken Nordea passade på att lägga beslag på Erik Pensers alla tillgångar under bankkrisen (övervärdet på panter vid ofrivillig pantrealisation skall enligt lagen betalas tillbaka till käranden)

Rättegångskostnaderna för bägge parterna slutade på 100 miljoner kronor, som Erik Penser som den förlorande parten tvingades betala, trots att han inte fick någon rättvis rättegång.

I Sverige liksom i det dåvarande Sovjetunionen anser man tydligen att ordentlig rättsskipning inte är något som man längre behöver respektera. Det är bara något som hör det privatkapitalistiska samhället till, dit man tydligen inte räknar det blandekonomiska Sverige. Vi måste därför akta oss, så att vi inte kommer att uppleva vår rättsordning som ett naket tvång från statens sida. Denna risk bör man uppmärksamma i samband med alla onödiga förarbeten, som styr domarnas tänkande på ett otillbörligt sätt.

Per Olof Ekelöf och Robert Boman menar i sin klassiska bok ”Rättegång” Norstedts Förlag, 1990 att den allmänna laglydnaden bäst tillgodoses genom att medborgarna upplever det som sin plikt att följa de materiella rättsreglerna. Det är när dessa inte längre följs, när politikerna genom olika olagliga åtgärder åsidosätter dessa rättsregler och domstolarna inte följer de grundläggande rättsregler som de är skyldiga att följa, som kaos uppkommer.

Inte för att rättsväsendet levt med en brist på resurser som ett antal namnkunniga domare tidigare påstått i olika Brännpunktsartiklar i Svenska Dagbladet och advokater fortsätter att upprepa i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet (SvD den 10 mars 2007).

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen