[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Att svenska domstolar inte längre fungerar i bankmål, visade sig tydligast i samband med domstolarnas hantering av alla ekonomiska tvistemål i samband med den svenska bankkrisen. (2.000 mål mot gamla Nordbanken som bytte namn till Nordea bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst). I de flesta mål som jag tagit del av visar det sig att domstolarna inte bryr sig om att pröva dessa bankmål i sin helhet.

I dessa mål hoppar man över väsentliga fakta, glömmer ofta bort vem som är rätt part och bryr sig inte om att pröva den skriftliga bevisningen som man borde. Ibland försvinner hela akten innan den hunnit prövats i rätten. Det är heller inte ovanligt att väsentliga fakta är försvunna eller bortplockade ur akten innan målet hunnit prövats i någon instans. Det händer också att Lagmannen i domstolen på bankens begäran, strax innan huvudförhandling, helt sonika byter ut den domare som förberett hela målet och är väl insatt i hela processen.

Hur illa det är ställt fick makarna Allan och Eva Wållberg erfara när deras mål (Mål nr T 849-97) efter 10 (!) långa år skulle prövas i rätten. Det visade sig då att inte bara vissa delar i akten, utan hela akten hade försvunnit i Stockholms tingsrätt. Inlämnade bevis hade inte diarieförts. Dessa handlingarna går nu inte att hitta.

Makarna Wållberg är inte de enda som drabbats av domstolarnas hänsynslösa hantering av bankmål. Under ett stort antal år har det visat sig att svenska domstolar på ett otillbörligt sätt gynnat bankerna på bankkundernas bekostnad, utan att vare sig Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) agerat för att skydda bankkunderna mot alla allvarliga rättsövergrepp i våra domstolar.

Stämningen från Allan och Eva Wållberg mot Sparbanken inlämnades till Stockholms tingsrätt i maj 1997. Handläggningstiden, hittills i bara första rättsinstans närmar sig alltså 10 år, vilket på ett klart sätt strider mot artikel 6, 1 § i Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna som stipulerar att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid (min kursivering) och inför en oavhängig och opartisk domstol.

De händelser, som målet gäller ägde rum huvudsakligen 1989 – 1990, alltså mitt under brinnande bankkris, då Sparbanken i likhet med övriga krisbanker var tvungen att få miljardstöd för att överleva.

Vad målet handlar om är vårdslös rådgivning. I målet hävdar banken att man icke har något som helst ansvar för den marknadsförda verksamheten under denna period. I likhet med de flesta andra bankmål jag tagit del av från denna period, skyller krisbankerna alla sina egna tillkortakommanden på bankens kunder.

Att hela akten ”försvunnit” är kanske inte så konstigt. I sina inlagor har banken ständigt tvingas lämna nya motsägelsefulla versioner, vilket medfört att målet innehåller nästan 300 aktbilagor. Normalt borde domstolen för länge sedan reagerat mot alla dessa yttranden och ändringar och ifrågasatt bankens trovärdighet. Men detta gäller inte i bankmål.

De fastigheter som målet handlar om är sedan länge försålda på exekutiva auktioner, till en bråkdel av det värde som Sparbanken tidigare själva värderat dem till. Kraven privat på Allan och Eva Wållberg som uppstått genom detta förfarande på grund av underpriser kvarstår dock för all evighet.

Mot den bakgrunden borde domstolen självmant satt ner foten för länge sedan och försökt döma i målet, så att de kunnat avgöras i rimlig tid. Men det visade sig snart att hela akten var försvunnen. När Allan Wållberg reagerade för att ingenting hände 2006-08-24 fick han till svar att akten då hade varit försvunnen i 9 månader. Förfarandet anmäldes till Justitiekanslern. Lena Berke som är lagman på Stockholms tingsrätt har sedan skrivit till JK, och försäkrat att akten skall vara återskapad sedan den 30 november 2006. Men fortfarande har inte detta skett så att akten på nytt kan betraktas som komplett.

Hanteringen av bankmål visar på så uppenbara brister att man på goda grunder måste fråga sig hur det kan komma sig att detta kan fortsätta år efter år, utan att någon ifrågasätter domstolarnas hantering och kompetens i dessa frågor. Rätten till en rättvis rättegång är ju en fundamental rättighet som också borde gälla bankkunder, i tvistemål mellan bank och kund.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen