[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Detta har kunnat ske genom att man i 1975 års grundlag tagit bort dömandets särställning och förvandlat domstolarna till en av regeringens underordnade myndigheter. Sverige är en demokrati, men har en dåligt fungerande rättssäkerhet. Om det råder det ingen tvekan.

I dag hävdar många med mig att rättssäkerheten i både brottsmål och tvistemål allvarligt har försämrats och att domstolarna dömer politiskt i stället för efter lagboken. Efter mina fyra senaste böcker, där jag också kritiserar svenska domstolar för att inte följa gällande rättsregler, beslutade Justitiekanslern (JK) den 26 maj 2004 att starta ett tillsyningsprojekt om rättssäkerheten i våra domstolar.

Projektets syfte var att ta reda på om rättssäkerheten är tillräckligt väl utvecklad tillgodosedd i brottsmålsprocessens olika delar, hos polis, åklagare och domstol. Projektet har utmynnat i en hel bok: Felaktigt dömda (JK: rättssäkerhetsprojekt) på cirka 500 sidor där några av författarna ger mig rätt i sak och på ett föredömligt tydligt och pedagogiskt sätt förklarar vad svenska domstolar gör för fel.

Min egen uppfattning som jag hittills givit uttryck i ett stort antal artiklar i både dags – och fackpress och i mina senaste fem böcker (den senaste boken med titeln: Falskspel i affärer och politik, 2006 ), beror bl a på den fria bevisprövning och bevisvärdering och hur den tillämpas i våra domstolar. Den rättsliga värderingen av domstolarnas bevisvärdering återfinns i 35 kapitlet 1 § rättegångsbalken. I Sverige tycks den fria bevisprövningen tolkas av många domare, att de tror att de inte längre behöver följa några lagregler.

Den bedömningen gör också författarna till Felaktigt dömda. De menar att det inte tycks finnas någon begränsning av vilka bevis som får beaktas av domstolen (fri bevisprövning), förutsatt att dessa har förebringats rättegången, dels att domstolen inte är bunden av några lagregler avseende vilken betydelse som skall tillmätas olika slags bevis. Den fria bevisprövningen skall ses i motsats till den legala bevisteorin, som innebär att det i lag uppställs regler för vilken bevisning som får beaktas och för verkan av visst slags bevis.

Regeln om domarens frihet vid bevisvärderingen innebär inte, att han får grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning rörande de olika bevisens värde, som alltför ofta sker i dag i både brottsmål och tvistemål. Hans övertygelse måste också vara objektivt grundad och sålunda stödjas på skäl, som kan godtas av andra förståndiga personer.

Det åligger också domaren att för sig själv och andra i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse. Något som tyvärr inte sker så ofta som det borde här i landet.

De fel, brister och missförhållanden som i dag sker i dessa brotts – och tvistemålsprocesser är så allvarliga att de borde ha åtgärdats för länge sedan. I mina många böcker pekar jag på de vanligaste felen i samband med tvistemål, som jag hoppas skall resultera i krafttag från regeringen och riksdag för att komma tillrätta med de värsta rättsövergreppen i våra domstolar, som resulterat i många felaktiga domar.

Även författarna till Felaktigt dömda pekar på de allvarliga felen i samband med allvarliga brottsutredningar. I samband med flera av de granskade målen som handlar om sexualbrott har gärningsbeskrivningarna varit så vaga och allmänt hållna att författarna menar att de kan sättas i fråga om de motsvarat rättegångsbalkens krav, som de uttrycks i lagtexten.

Domstolen som enligt rättegångsbalken är ansvarig för att utredningen i målet är fullständig skall se till att målet är utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Domstolen kan också på egen hand föranstalta om bevisning. Något som alltför sällan sker. Rätten är särskilt skyldig att beakta sådant som talar till den tilltalades förmån. Rätten har också, som författarna till Felaktigt dömda påpekar, det slutliga ansvaret för att ett brottsmål blir tillräckligt utrett.

I så gott som alla granskade brottsfall som förekommer i boken Felaktigt dömda har underlaget för rättens prövning varit ofullständig. Det gäller också de flesta av de granskade bankmålen, som blev följden av den svenska bankkrisen 1987 – 1993 som jag tagit del av och där bankkunderna lidit stora rättsförluster, trots att det var krisbankerna som var på obestånd.

I det domstolsmaterial som åberopas i Felaktigt dömda kan också spåras en tendens till vad som skulle kunna beskrivas som domarhybris. Ett uttryck för detta är den övertro som ibland tycks förekomma hos domare om den egna förmågan att avgöra om människor är trovärdiga.

Som framgår i boken Felaktigt dömda finns det ett antal exempel på fall där domstolarna med stor säkerhet utpekat personer som trovärdiga och där det senare visat sig att bedömningen varit oriktig. Boken visar också hur enkelt det är med nuvarande tillämpning av lagstiftningen att döma fel i både brottsmål och tvistemål.

Trots att Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) gäller som lag i Sverige sedan 1995 tycks det fortfarande inte finnas någon uttrycklig generell regel i svensk rätt om att processerna i både brottsmål och tvistemål måste ske på ett rättvist sätt.

Kritiken mot domstolarna i de fall som både jag och författarna till boken Felaktigt dömda är ingen rolig läsning. Frågan är om JK väntat sig denna starka reaktion på sin egen utredning, efter den kraftfulla kritik mot det svenska domstolsväsendet, som jag redan tidigare framfört i mina många artiklar och böcker ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen