[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vad detta beror på kan jag bara gissa mig till. En bidragande orsak är att såväl rikspolischefen Sten Heckscher (s) som många av våra politiker med Carl Bildt i spetsen, som fortfarande är politiskt verksamma, är inblandade i denna härva av förtal och lögner som inte går att beivra.

Låt mig därför få berätta hur Nordea bar sig åt för att förtala sin största kund i alla kategorier. I fallet med finansmannen Erik Penser räckte det inte med bara förtal i olika register för att kunna lägga beslag på Pensers tillgångar. Därför använde man sig av författaren Ulla Reinius som skrev en hel bok med osanna uppgifter om Erik Penser och hans bolag, som sedan skickades ut till berörda myndigheter och rättsinstanser.

Boken Stålbadet (Ekerlids Förlag 1996) var ett rent beställningsjobb. Den skrevs på uppdrag av Nordbankens (numera Nordea) styrelse och distribuerade på uppdrag av bankens styrelseordförande. Bakom utskicket låg också den dåvarande VD:n i Nordbanken Hans Dalborg, som fortfarande får vara verksam i banken, trots allt elände som han ställde till med. Bankens dåvarande chefjurist Tord Arnerup och Peter Forsblad hjälpte också till att boken nådde rätt personer, som Hans Schedin som på den tiden var chefjurist på Finansinspektionen.

Det som Ulla Reinius beskriver i boken är Nordbankens efterkonstruktioner för att rättfärdiga olika handlingar. Bland annat det rättsstridiga övertagandet av Erik Pensers bolag med dess Nobelaktier: 70 procent av hela Nobelkoncernen. Syftet var också att med boken övertyga domstolarna att det var Nordbanken hade rätt i sak, i den efterföljande rättsprocessen mot banken.

Ulla Reinius är en skicklig skribent. Hon vet hur man med subtila medel skall bära sig åt för att misskreditera motståndaren. Om Erik Penser som alltid betalade sina räntor i tid skriver Reinius att ”räntorna betalades visserligen normalt genom att banken lade räntebeloppet direkt till lånet, vilket således inte krävt någon aktiv insats från Pensers sida”

Det är lätt att kontrollera detta påstående som är helt fel och saknar grund. Räntor i Yggdrasil med systerbolag har normalt betalats kontant. Sanningen hade utan något större besvär kunnat kontrollerats av Reinius. Reinius förstod också att detta påstående skulle vara massmedialt intressant för pressen. Såväl Dagens Eko som Nils-Eric Sandberg på Dagens Nyheter nappade på betet och vidarebefordrade okritiskt uppgifterna, utan att kontrollera hur det egentligen förhöll sig.

Vidare gjorde Hans Dalborg på Nordea allt under denna period för att dölja, att det var Nordbanken som var på obestånd redan 1990, och inte Nobelindustrier som man gjorde allt för att försöka förtala och nedvärdera. Bl a skriver Ulla Reinius i sin bok att ”Nobels VD Anders Carlberg hade gjort en beräkning som visade att en konkurs, med den värdeförstöring en sådan drar med sig. hade kostat cirka 8 miljarder kronor, det vill säga utraderat Nobels tillgångar” Även detta påstående är helt fel och saknar grund. Sanningen hade utan besvär kunnat kontrolleras.

Men några kontroller hur mycket kunderna tillgångar egentligen var värda gjordes aldrig under bankkrisen. Agerandet liknar vad som hände under Kreugerkraschen när alla Ivar Kreugers tillgångar nervärderades och skulderna uppvärderades för att kunna sätta Ivar Kreugers världskoncern i konkurs och tillåta bankerna att beslagta alla tillgångarna.

Vad Nordea och de andra krisbankerna gjorde sig skyldiga till under bankkrisen var ju att lägga beslag på sina kunders värdefulla tillgångar utan att göra någon ordentlig pantrealisation som lagen kräver. Under den tid som Nordbanken och Securum utsåg sig själva till huvudägare till Nobel tillfördes inte Nobel någon tillgång som på ett väsentligt sätt bidrog till att öka Nobels värde.

Nordbankens mest ”kännbara ”insats” för Nobel var att under den tid Nobel hade en av Nordbanken tillsatt styrelse, åsamkades Nobel valutaförluster uppgående till närmare 5 miljarder kronor. Trots dessa självförvållade valutaförluster var Nobels värde, mycket högt och statens vinst blev astronomiska 5.4 miljarder.

Vad Ulla Reinius skriver, påminner i mångt och mycket om alla andra påhopp mot bankernas skötsamma kunder under krisen. Trots att det var bankerna som var på obestånd påstår man fortfarande att det var kunderna som inte kunde infria sina förpliktelser, när det i själva verket var ett fåtal större fastighetsbolag som orsakade de stora kreditförlusterna i bankerna.

Om Erik Penser påstår Ulla Reinius att Persers fyra personliga bolag i praktiken redan hade passerat gränsen för betalningsinställelse. Yggdrasils eget kapital var förbrukat och visade ett underskott på 275 miljoner kronor. Även detta påstående är fel och saknar grund. Sanningen borde ha kontrollerats av Reinius.

För mig som ordförande i både Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund upplever jag efter 15 års skriverier, otaliga artiklar och fem böcker hur alla inblandade genom att inte längre yttra sig i dessa frågor, vill lägga locket på genom att försöka låta saken bero.

Lyckas man med detta, sätts demokratin ur spel, på samma sätt som under Kreugerkraschen.

Vad som hände under Kreugerkraschen 1932 lyckades man tysta genom hemligstämpling. Bankkrisen gäller inte heller en enda person som inte längre kan försvara sig. Det gäller 60.000 skötsamma företagare som kräver upprättelse !

Eftersom riksdagen redan har beslutat låta en oberoende utredning granska vad som hände, borde denna utredning kommit till stånd för länge sedan, för att en gång för alla fastställa när bankernas obeståndssituation inträffade, och ge bankernas oskyldigt drabbade kunder upprättelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen