När de bedragna och ilskna aktieägarna förstod att de blivit lurade att teckna aktier i banken, som var på obestånd redan den 1 februari 1990, gick de ut och hotade att stämma både banken och staten, för att de fått felaktig information. Nordbanken tvingades därför att göra upp i godo med alla aktieägare. Men det var staten som redan tecknat aktier för 4,2 miljarder kronor fick punga ut med ytterligare 2 miljarder kronor till de svindlade aktieägarna 1992.

De svikna bankkunderna som under 1991 fått felaktig information om Nordbankens ställning fick däremot ingen ersättning alls. Många av dem som fått försäkran i personligt brev från Hans Dalborg 1991, om vilken stabil bank Nordbanken var, fick plötsligt inte sina lån förlängda. En del av kunderna som inte längre passade in i Nordbankens ”portfölj” fick se sig överförda till statliga ”skräpföretag” som Securum, där de aldrig fick en möjlighet att försvara sig mot de många övergreppen.

Vad som förvånar mig är hur bankerna med Nordbanken i spetsen under, denna tragiska period, lyckades tysta såväl aktieägarna som börsen. Aktieägarna som blivit vilseledda av Nordbanken, fick visserligen ersättning av staten. Men någon sådan ersättning utgick aldrig från Gota Bank, sedan banken på ett regelvidrigt sätt sålts vidare till Trygg Hansa. Vare sig Finansinspektionen, polis eller åklagare har fortfarande någon ordentlig utredning värd namnet, om vad som skedde i krisbankerna under bankkrisen.

När det gäller en krissituation som Kreugerkraschen (1932) och bankkrisen (1987 – 1993) verkar det vara hur lätt som helst att sätta munkavle på alla inblandade och vidta lagstridiga åtgärder, utan att det blir några som helst påföljder för de ansvariga.

Tvärtom belönas de ansvariga för sina insatser. Carl Bildt blev utrikesminister och Bo Lundgren chef för riksgälden. Hans Dalborg som begått grova kriminella handlingar både mot aktieägarna och kunder blev styrelseordförande i banken. Stefan Ingves blev riksbankschef.

Detta trots att reaktionerna på vad som hände under krisen varit omfattande och våldsamma. Flera motioner har lämnats till riksdagen för att en oberoende kommission skulle bildas, som riksdagen sedan beslutade om, för att ordentligt kunna utreda orsakerna till, kostnaderna för och efterverkningarna från företagsdöden under bankkrisen 1987 – 1993.

Vad motionerna handlar om och som kommissionen nu måste utreda, är hur den omfattande och tvångsmässiga nedläggningen av livskraftiga företag kunnat ske. Kommissionen bör självfallet också utreda hur förmögenheter under denna period på ett rättsvidrigt sätt kunde omfördelas från låntagare till långivare i samband med alla onödig konkurser. Och vilka sociala kostnader som uppkom under denna process.

Den oberoende kommissionen måste självfallet också granska vilka ekonomiska, politiska och juridiska mekanismer som orsakade och möjliggjorde den omfattande nedläggningen av 60.000 skötsamma företag till långivarnas förmån som skedde under bankkrisen.

Den oberoende kommissionen måste också utreda om varför konkurslagstiftningen inte tillämpades mot bankernas och andra finansiellt företags verksamhet under krisen när det bevisligen var bankerna och inte deras kunder, som var på obestånd under bankkrisen.

Vad som också måste utredas ordentligt är Finansinspektionens agerande under krisen om varför ansvariga departement, i förhållande till banker i kris agerade på ett sätt som bidrog till att 60.000 livskraftiga företag gick i konkurs.

Slutligen måste också domstolarnas roll under bankkrisen utredas ordentligt. Dessa fick under krisen en stor mängd ekonomiska fall av nytt slag, som de inte hade ekonomisk kompetens att förstå. De verkade inte eller begripa konsekvenserna av sina ställningstaganden för de oskyldigt drabbade bankkunderna.

Medan de anställda i krisbankerna gick helt fria från ansvar under krisen, för de stora skador som de orsakade det svenska banksystemet och sina kunder, synas nu finansvaruhuset Carnegie ordentligt i sömmarna ordentligt. Kerstin af Jochnick leder det team som ska syna optionsmissen i bolaget. Finansinspektionen verkar ha vaknat upp ur sin självvalda dvala som funnits sedan bankkrisen och tänker besöka Carnegie och ta reda på vad som hänt, hur länge det pågått och vad det finns för kontrollsystem på företaget, säger Helena Östman som är informationsdirektör på Finansinspektionen.

Varför besökte inte Finansinspektionen bankerna under bankkrisen för att ta reda på vilka kontrollsystem som fanns och hur bokföringen överensstämde med de faktiska utfallen ?

Varför stämde inte börsen Gota Bank och Nordbanken för den felaktiga informationen och för att man lurat alla i sina ekonomiska redovisningar ?

För mig är det fullständigt obegripligt att inte de ansvariga, som orsakat Sveriges största ekonomiska katastrof i modern tid, ställs till ansvar och får bära konsekvenserna för vad de ställt till med.