[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

60.000 skötsamma svenska företag gick i ofrivillig konkurs eller lades ner under den värsta bankkrisen i Sverige sedan trettiotalet. Antalet konkurser 1992 var tre gånger så många som under 1989. Det var följden av att den borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt och Bo Lundgren tillät bankerna att säga upp krediterna för friska företag och följden av försvaret av en orealistisk kronkurs och inflationsbekämpning.

Ett stort antal skötsamma företag tvingades i konkurs då deras banker och främsta rådgivare, som själva var på obestånd under denna period, avtalsstridigt sade upp lån och krävde nya säkerheter för gamla lån då man nedvärderat hela Sveriges fastighetsbestånd med 50 – 70 procent.

Bankerna, inklusive deras systerföretag med ansvar för lånen, stämdes i många fall för de orättfärdigt brutna kreditlöftena, som ledde till de stora förlusterna för företagarna. Det stora antalet rättsfall under denna period visar på att låntagarna, det vill säga företagarna, känt och fortfarande känner sig orättvist behandlade utan någon möjlighet att kunna påverka sin situation.

I själva verket är bitterheten och ilskan, mot banker, domstolar och myndigheter fortfarande både djup och utbredd bland alla de företagare som orättfärdigt drabbades. Dessa hävdar att en stor del av företagen som tvingades i konkurs på grund av inställda eller reducerade krediter, i själva verket var i hög grad livskraftiga.

Konkurserna har också lett till onödiga nedläggningar med förmögenhetsförluster och stor arbetslöshet som följd, som fortfarande inte vill ge vika. Och till en omfattande omfördelning av förmögenheter från företagare till bankerna och deras aktieägare.

Företagarnas syn på vad som hände under bankkrisen får stöd i en utredning från dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen ( SAF) som numera bytt namn till Svenskt Näringsliv. Undersökningen visar att tusentals företagare trots livskraft tvingades i konkurs av bankerna bara under 1991. (Referens:SAF:s undersökning bland auktoriserade revisorer. Revisionsenkäten.) Under åren 1992 och 1993 gick mångdubbelt så många företag i konkurs, alldeles i onödan.

Enligt revisorerna hade de drabbade företagarna goda överlevnadsmöjligheter och framtiden för sig, om bankerna inte hade förtalat dem man ville bli av med och skyllt sin egen kris på sina kunder. Den fråga som snarast måste besvaras är därför hur stor del av arbetslösheten under 90-talets första hälft som skedde helt i onödan och som fortfarande finns kvar .

Interna brev som jag tagit del av hos det då statliga Nordbanken (1992) uppmanar den statligt helägda Nordbanken sina regionchefer till översyn av kreditportföljen , för att få den bättre anpassad kreditstock till ”Nya Nordbanken” som sedan blev Nordea. Därefter tillkom skapelsen av olagliga Securum, som statligt bolag för att hjälpa till att likvidera bolag som banken ville bli av med.

Regioncheferna uppmanas i brevet att även se över vilka friska lån som kan sägas upp och flyttas till Securum för att ”nya” Nordbanken skulle få en bättre balanserad portfölj för att bättre passa in i nya verksamheter.

Till detta bör läggas att Securums enda direktiv, enligt uppgift av den dåvarande ordföranden i ”skräpkreditföretaget” ( som framkom vid ett seminarium om bankkrisen den 9 maj 200) var att snabbt se till att pengarna kom tillbaka till staten. Något uppdrag från herrarna Bildt och Lundgren att rädda det företagare som helt oförskyllt hade hamnat i bankernas klor fanns inte.

Om man ställer Carl Bildts och Bo Lundgrens ministerstyre under krisen och agerande i förhållande till hur revisorerna förvånats över att kunder med goda framtidsutsikter och överlevnadsmöjligheter fått sina lån uppsagda och tillgångar beslagtagna, blir naturligtvis frågan hur den då statliga Nordbanken och övriga krisbanker kunde få tillåtelse av regeringen att aktivt medverka till ett stort antal konkurser, helt i onödan, som skedde genom att säga upp friska krediter och lån ?

Domstolarnas agerande under krisen och kompetens i tvistefrågor måste också utredas.

Utan större överdrift kan sägas att hanteringen av bankkrisen kostat svenska staten minst tusen miljarder kronor. De frågeställningar kring som jag riktat i fem tidigare böcker måste omgående besvaras. Inte bara för att undvika en upprepning av den omfattande företagsnedläggelse, som skedde i bankkrisens spår, utan framför allt för att ställa de dåvarande ansvariga till ansvar och återställa ett förtroendefullt förhållande mellan banker, företagare, myndigheter och domstolar.

Detta förtroende är en viktig del av företagsklimatet i landet. Spelreglerna mellan långivare och låntagare måste betraktas som legitima, ändamålsenliga och rättvisa för landet som helhet såväl som för vad som händer enskilda företag när bankerna nästa gång råkar in i samma obeståndssituation som under Kreugerkraschen och bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen