[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Längst i sina idoga försök att dölja krisens omfattning gick Svenskt Näringslivs nuvarande VD Urban Bäckström, som var statssekreterare i Finansdepartementet 1991 – 1993, under slutet av krisen. Bland annat var han en av de ansvariga för finansmarknadsfrågor, vilket till en viss del inkluderade hanteringen från tjänstemännen av den svenska bankkrisen.

I den analys som han själv gjort av händelseförloppet skriver han ”att det mesta talar för att de ekonomiska problemen i början av 1990 – talet aldrig hann utvecklas till en finansiell kris i dess verkliga mening.” Urban Bäckström bagatelliserar därmed de stora problemen med den svenska betalningssystemet som han påstår fungerade under hela krisen ( Ekonomisk Debatt 1998, Nr 1)

Bäckström tvingas dock erkänna att de lån som storbankerna hade givit till ett litet antal stora fastighetsbolag, orsakade de väldiga förlusterna i banksystemet. De utgjorde merparten av lånen som gav liten eller ingen ränteintäkt, och översteg vida det samlade egna kapitalet i banksektorn.

Sex av de sju största bankerna var i behov av kapitaltillskott, antingen från staten eller från sina ägare. Samtliga av de sju största bankerna drabbades av svåra förluster under krisen. De svarade för 90 procent av marknaden och de sammantagna kreditförlusterna under de år som krisen varade uppgick till motsvarande 12 procent av ett års BNP. Det var således fråga om en allvarlig och verklig systemkris.

Eftersom krisbankerna inte uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad redan i början 1990- talet borde åtgärderna, med krav på de sju bankerna att antingen begära sig själva i konkurs eller skaffa fram nytt kapital, skett mycket tidigare.

Men ingenting skedde. Både den dåvarande Bankinspektionen och politikerna sov. Det var först i september 1992, som den borgerliga regeringen tvingades avisera en generell garanti. Den omfattade hela banksystemet. En åtgärd som oppositionen också stod bakom.

I stället var det Riksbanken med allmänhetens och företagarnas stöd, som fick hjälpa till att försörja krisbankerna. Genom regeringens garanti krävdes det ingen säkerhet för denna utlåning vare sin ”intraday” eller ”overnight”. Medan banksystemet kunde skaffa sig obegränsad likviditet genom att dra på sina konton i centralbanken, passade bankerna på att hämnas på sina skötsamma kunder, genom att lägga beslag på deras tillgångar.

För att kompensera bortfallet av utländska ”credit lines” till svenska banker under denna period lånade Riksbanken även ut stora belopp i utländsk valuta under krisens mest akuta skede.

Det var således på bekostnad av företagandet i Sverige, som krisbankerna relativt snabbt kom på grön kvist igen. Under de följande åren kunde bankerna redovisa rekordvinster. Den direkta utbetalningarna till banksystemet som kom att belasta statens budget uppgick då till drygt fyra procent av BNP. Till detta kommer de gigantiska kostnaderna för denna upplåning.

Men inte heller bankernas kreditgivning skall ha inneburit några större effekter på makronivå, anser Bäckström. Skälet till detta var att bankkrisen kunde hävas relativt snabbt, påstår han. Men han är inte ensam om att i ekonomiska fackkretsar i efterhand försöka bagatellisera vad som hände under krisen.

Med facit i hand vet vi ju att det på grund av bankkrisen fortfarande år 2007 råder mycket stor arbetslöshet i landet, trots att Bäckström när han tillträdde det nya jobbet som chef för Svenskt Näringsliv lovade tillföra 500.000 nya jobb.

En person som vaknade alldeles för sent när krisen redan var ett väletablerat faktum var den nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves. Ingves är ekonomie doktor. Under bankkrisen var han chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet. Han utnämndes 1993 till generaldirektör för Bankstödsnämnden. Trots att krisbankernas obeståndssituation var ett obestridigt faktum redan den 1 februari 1990, hävdar Stefan Ingves ”att det var hösten 1990 som den första stormsvalan siktades”. Och då var det finansbolagen och inte bankerna som stod för varningssignalerna.

Stefan Ingves är dock betydligt ödmjukare än Urban Bäckström när det gäller att beskriva krisens omfattning. Han tvingas erkänna att bankkrisen enligt flera mått är en av de svåraste kriserna som drabbat ett industrialiserat land sedan 1930-talet. Något som gjorde krisen extra allvarlig var den samtida svagheten i makroekonomin samt räntor och valutor. Det var denna kombination som ställde krav på exceptionella åtgärder såsom riksdagens generella och obegränsade bankgaranti.

Jag kan hålla med Bäckström och Ingves om att dessa drastiska åtgärder för att rädda bankerna var nödvändiga, eftersom det gått alldeles för lång tid och ingen av de ansvariga politiska beslutsfattarna hade reagerat i tid på bankernas obeståndssituation. Förtroendet för den svenska finansiella sektorn var ju genom bankernas agerande och felaktiga bokföringsmetoder under krisen skadat i grunden.

Men de åtgärder som vidtogs mot företagarna under denna period och de skador man orsakat den svenska företagsamheten på både kort och lång sikt, håller både Bäckström och Ingves tyst om.

Min uppfattning är därför att det är hög tid att fördela ansvaret för hur krisen hanterades av bankerna, regeringen, myndigheterna. Det är också viktigt att den oberoende kommission som riksdagen redan har beslutat om kommer igång med sitt arbete så vi kan dra lärdom av vad som hände, så att misstagen inte upprepas.

Den fråga som väcker de starkaste känslorna hos företagarna handlar om hur de berörda institutionerna – som exempelvis Bankinspektionen (som bytt namn till Finansinspektionen), Securum och de andra ”skräpkreditföretagen” under krisen behandlade företagen.

Att den konstruktion med olika ”skräpkreditföretag” som skapades enkom för att göra det lättare att lägga beslag på företagens egendomar under krisen, själva verket var olaglig vet vi ju redan, eftersom bankerna även vid en ofrivillig pantrealisation är skyldiga att återbetala övervärdena på de panter som togs in.

Något som aldrig skedde vare sig i bankerna eller hos ”skräpkreditföretagen” under krisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen