Eftersom informatörer riskerar att bli straffade i Sverige om de lämnar uppgifter om karteller, finns det förslag om att införa åtalseftergifter även i vårt land, men så långt har vi ännu inte kommit i utvecklingen. Min uppfattning är att det inte räcker med en papperstiger för att bekämpa kartellbildning och mononpol. Även oligopolföretagens interna prisöverenskommelser måste beivras.

I Sverige pågår just nu två stora rättegångar mot misstänkta kartellbildningar. Det gäller den omskrivna ”asfaltkartellen” och ”bensinkartellen”. Eftersom ingen av dessa rättegångar ännu är avslutade i sista rättsinstans är det ännu för tidigt att yttra sig om det rättsliga utfallet. Men dryga böter för de deltagande företagen, baserade på företagens omsättning, väntar vid fällande domar.

Kartelliknande verksamhet finns sedan länge inom banksektorn. Men eftersom inga domar avkunnats, eller några ”gryningsraider” förekommit mot de svenska bankerna enligt min vetskap, vågar jag inte påstå att svenska bankerna upprättat olagliga karteller för att främja sin verksamhet.

Samarbetet mellan svenska banker sker inom den Svenska Bankföreningen. Bankföreningen (som inte får förväxlas med Bankrättsföreningen, där jag själv är ordförande sedan starten för 11 år sedan) har sitt ursprung i den sammanslutning som bildades 1880 under namnet De Enskilda Bankernas Syndikat. En fast organisation med sekretariat bildades redan 1910.

Bankföreningen var fram till mitten av 1980-talet en branschorganisation uteslutande för svenska banker. Men strax innan bankkrisen, tvingades föreningen att släppa in utländska banker (1986) Ett tiotal nya banker anslöt sig det året. Under 1991, mitt under brinnande bankkris, inträdde de bankägda finansbolagen som medlemmar i föreningen. De bankägda bostadsinstituten kom med 1992.

Bankföreningen har i dag 32 medlemmar, varav 11 är utländska banker. Bankföreningens VD heter Ulla Lundquist och kansliet har 23 anställda.

Föreningen arbetar med utveckling av bankgemensamma regelverk och standardisering inom områden som avtal, betalningar, clearing, säkerhet och IT-infrastruktur. Det är nog en av förklaringarna till att avtalen olika banker erbjuder sina kunder ser så lika ut, att det inte råder någon större skillnad på de räntor bankerna i dag har att erbjuda. Man har i princip samma tjänster att erbjuda.

Vad som förvånar mig mest när det gäller banksektorn är hur man inte bara tolererar utan godkänner de flesta av bankernas avtalsstridiga debitering av räntor och avgifter, även när dessa blir föremål för process i domstol.

Bankrättsföreningen var själv involverade i ett ärende som Irene Rosberg drev ända upp till Högsta domstolen, utan att vi lyckades få någon ändring till stånd, när det gäller själva saken och skadeståndsfrågan till de drabbade. Bankernas ofog med att upprätta ny falska annuitetslån försvann däremot efter domstolsprövningen i HD.

Irene Rosbergs segslitna kamp fram Högsta domstolen, var hon och tusentals andra låntagare hade uppfattningen att Nordbanken hade lämnat henne ett annuitetslån med fast ränta, under lånets löptid – ett s k falskt annuitetslån.

Högsta domstolen (mål nr T 601/95 beslutade till Nordbankens fördel, trots att otydliga avtalsvillkor enligt både EG-rättens direktiv med direkt effekt och svensk rätt, skall tolkas till konsumentens fördel. När det gäller ärenden med direkt effekt kan inte ens Högsta domstolen döma utan att begära förhandsbesked från EG-domstolen i Luxemburg, något som inte skedde i Irene Rosbergs ärende.

I sådana lägen bör de lägre rättsinstanserna fråga vilka regler som gäller medan högsta rättsinstans skall förhöra sig om vilken lagstiftning som skall följa i stället för att tillämpa den fria bevisprövningen, som är en av orsakerna till att så mycken kritik riktas mot svenskt domstolsväsende.

Enligt de allmänna villkoren hade bankerna säkrat rätten till att ändra räntan och kunden är utelämnad till bankens godtycke och vem vet hur strikt banken följer de villkor som faktiskt finns ? För att ge ett exempel på bankers och kunders okända överdebitering av ränta lämnas exempel nedan:

Lån på 70.000 kronor med löptiden 8 år. När lånet tecknads fastställdes räntemarginalen relativt i förhållande till Riksbankens diskonto, vilken förutsättes gälla under hela lånets löptid.

Kontrollen i detta fall resulterade i att kunden hade debiterats ca 13.000 kronor för mycket i ränta och att banken utan att frågat kunden fördubblat räntemarginalen från 6 procent till ca 12 procent, dvs fördubblat vinsten.

För att göra denna kontrollberäkning krävdes följande fakta:

1. Kopia av skuldebrevet

2. Lista över Riksbankens officiella diskonto

3. Kontoutdrag från banken med samtliga transaktioner under lånets löptid med följande information:

Datum för erlagd månadsbetalning med räntebelopp, amorteringsbelopp, kapitalskuld och räntesats.

Datum för ändrad räntesats och orsak till ändringen enligt avtalets räntevillkor och kopia av handling då banken i god tid informerade om ränteändringen. Banken var skyldig att tillhandahålla dessa uppgifter utan kostnad för kunden. Informationen fanns i bankens databas.

Bara med utgångspunkt från dessa uppgifter kunde en fullständig kontroll göras av bankens räntedebitering under lånets löptid. Felaktiga räntor har också i mycket stor omfattning debiteras i samband med leasingavtal som tecknas med bankernas finansbolag.

Det finns konsulter som specialiserat sig på att återkräva överdebiterad ränta och de kan åberopa fall där flera miljoner har tagits ut för mycket, vilket är att betrakta som ren stöld.

Lurad ? – Du är inte ensam !

Den fråga som jag ställer mig när jag läser alla dessa avtal som förekommer mellan bank och kund och där bankerna på liknande sätt ensidigt fastställer avtalsvillkoren. Vad har Finansinspektionen, Konsumentverket eller Konkurrensverket gjort under alla år för att stävja det utbredda missbruket ? Borde inte någon av dessa myndigheter granska de oskäliga avtalsvillkoren innan de träder i kraft ?

Den fråga som jag också ställer mig varför Högsta domstolen använder sig av Svenska Bankföreningen som remissinstans, när det är EG-domstolen som man skall begära förhandsbesked ifrån.

Och varför skyddar vare sig domstolar eller myndigheter inte bankkundernas intressen ?