Genom dessa förfaranden har skapats fler frågor än svar hur de svenska domstolarna fungerar, i mål mellan bank och kund. Låt mig därför ge några exempel:

Åtskilliga skötsamma företagare fick både sina bankgarantier och checkkrediter uppsagda under bankkrisen 1987 – 1993, trots att de betalats ordentligt och inte överskridits. I samband med uppsägningarna fick de också sina bankgarantier uppsagda av banken, som inte kunde säga upp dessa mot sina kunder om det var annan part än banken som ställt ut garantin, och om avbetalningarna som bankgarantierna innefattades sköttes på ett klanderfritt sätt till utställaren, som i regel var ett försäkringsbolag eller någon annan stark finansiell part.

Men ändå sades både bankgarantier och checkkrediter upp, pengarna togs i beslag av krisbankerna så att de företagare som drabbades förlorade hela sin likviditet och inte kunde driva sina företag vidare.

Frågor som riktats mot såväl JK som JO och domstolarna, i de många rättsliga processerna (2.000 mot Nordbanken bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst) i bankkrisens kölvatten har aldrig utretts. Hur dessa olagliga förfaranden kunnat ske har inte vid något tillfälle kunnat besvaras på ett tillfredsställande sätt av vare sig av de berörda myndigheter som skall granska bankerna eller domstolarnas arbete, eller av domstolarna själva, i de många processer jag tagit del av.

För ett bolag utgör bankgarantier i regel mycket större belopp än checkkrediten. Åtskilliga företagare hade klarat sig oskadade genom krisen, om inte de fått såväl bankgarantier, hypotekslån och checkkrediter uppsagda samtidigt.

Spiken i kistan för andra fastighetsägare och företagare under krisen slogs in när domstolarna tillät bankerna slippa infria skriftliga kreditlöften för redan uppgjorda affärer. Till skillnad från alla de oskyldiga företagare som drabbades under bankkrisen hade ju bankerna fått obegränsade garantier, pengar och dessutom tillåtits debitera extra räntepåslag på 3 procent av staten, för att själva överleva under bankkrisen.

Eftersom kontrakt var påskrivna och som innefattade fastigheter eller företag för mångmiljonbelopp, var det inte många företagare som längre hade förmågan att driva sina företag vidare när de skriftliga kreditlöften som redan utlovats utan någon ordentlig motivering drogs tillbaka.

En annan och självklar sak som inte följdes under bankkrisen är att övervärdet vid en ofrivillig pantrealisation skall tillfalla bankkunderna. I många av de rättsprocesser jag tagit del av, delades övervärdet ut till de som orättmätigt lagt beslag på företagen, i stället för till företagens rättmätiga ägare.

Många företagare som felaktigt fått sina krediter uppsagda, valde bankerna att försätta i konkurs. De anlitade konkursförvaltarna som samarbetade med bankerna brydde sig i flera fall som jag tagit del av inte ens om att utreda hur stora momsfordringarna var och hur stora övervärden som fanns i företagen. Man gick bankernas ärenden och realiserade tillgångarna till priser som låg långt under tidigare värderingar. Hur detta kan få ske i ett rättssamhälle har jag fortfarande inte fått något svar på.

I en del fall som jag känner till tog företagarna saken i egna händer när konkursförvaltaren vägrade att utreda hur stor momsfordran var, eftersom företaget i så fall aldrig skulle kunnat tvingats begäras i konkurs. En företagare valde då att själv processa för att få tillbaka sin stora momsfordran som skulle visa att företaget aldrig var konkursmässigt.

När han hade kunna påvisa att företaget aldrig varit konkursmässigt och momsen hade återbetalats, lade konkursförvaltaren själv beslag på momsfordran, som efter flera år överlämnades till banken i stället för företagaren.

Vad jag nu hoppas på är att den oberoende kommission som riksdagen för flera år sedan redan har beslutat om, skall utreda hur bankerna behandlade sina kunder under krisen äntligen får komma igång med sitt arbete och att de frågor som jag i egenskap av ordförande i de bägge organisationerna Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund får ställa de frågor till kommissionen, som ingen annan vill besvara.

Min uppfattning är att bankerna som är kommersiella bolag betraktas som myndigheter av regering och riksdag och därför kan gå fria från straffansvar vilka grova brott som än begåtts. Därför råder också fortfarande det ojämlika förhållande mellan bank och kund som rådde under bankkrisen.

Så får det naturligtvis inte vara och den fråga som jag ställer till statsminister Fredrik Reinfeldt är varför har inte den oberoende kommissionens arbete redan kommit igång. Är inte regeringen tvungen att följa riksdagens beslut ?