Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser. Det skulle dröja ända fram till för 12 år sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i den nyligen utkomna minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum.

Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre;

Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t e x på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället.

I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna.

En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot.

Det andra skälet som Petrén och Åsbrink anger till att Sverige helst vill stå utanför det internationell rättsliga samarbetet är att det hos oss finns en gammal lagstiftningstradition som ogärna accepterar ”principiellt” avfattade lagar. Alla lagar bör i stället vara sådan att varje tänkbart, under lagen fallande rättsfall är förutsett i själva lagtexten. Så fullständigt och exakt kan naturligtvis svårligen medborgerliga fri – och rättigheter formuleras.

Slutligen verkar många svenska domare och politiker frukta att med den vaga lagteknik som principiellt uttryckta medborgerliga fri – och rättigheter innebär, kräver att speciella domstolar måste inrättas för att i förekommande fall uttolka rättigheterna och övervaka att de respekteras.

Europakonventionen har som bekant en egen rättslig struktur. Den ställer svenska domstolar och myndigheter inför uppgiften att självständigt tillämpa Europakonventionens brett formulerade artiklar om rättighetsskydd och den härpå baserade omfattande rättspraxis från Strasbourgdomstolen.

Bortsett från tryck – och yttrandefriheten har ju Sverige sedan länge haft ett svagt inhemskt skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt kännetecknat av en huvudsaklig avsaknad av en fungerande inhemsk domstolskontroll. Därför finns fortfarande lika starka behov av en svensk medborgarrättsrörelse, som när Gustaf Petrén startade verksamheten.

Som jag ser saken är det största problemet för Sveriges vidkommande, när det gäller såväl EG-rättens som Europakonventionens tillämpning, att såväl HD som Regeringsrätten använder sig av bekvämlighetsprincipen när det gäller att pröva viktiga mål. Under 10-årsperioden 1995 – 2004 begärde HD endast förhandsbesked i fem fall och Regeringsrätten i 14 fall, trots att högsta rättsinstansen är skyldig att inhämta förhandsbesked i tveksamma fall som rör EG-rätten som har direkt effekt.

Därför har EU – kommissionen inom ramen för sin roll som gemenskapsrättens väktare ingripit kraftfullt mot vad den uppfattar som obenägenhet från de svenska högsta domstolsinstansernas sida att begära förhandsavgöranden från EG – domstolen.

I en artikel om kommissionens ingripande mot de svenska högsta instansernas obenägenhet att begära förhandsavgörande, skriver Ulf Bernitz, att Kommissionen t o m hotat med att föra fördragsbrottstalan mot Sverige inför EG-domstolen enligt artikel 226 EGF. Kommissionen tillställde svenska staten (”Konungariket Sverige”) den 13 oktober 2004 ett motiverat yttrande i ärendet enligt artikel 226 EGF.

Mot bakgrunden och att vare sig HD eller Regeringsrätten fortfarande motiverar sina avslag ordentligt, är det av utomordentligt stor vikt att Medborgarrättsrörelsen i Sverige fortsätter sitt arbete i Gustaf Petréns anda, genom att nagelfara svenska domstolars verksamhet i såväl brottsmål som tvistemål.