[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I mars 1995 gjorde Socialstyrelsen en razzia hos företaget Medanalys, ett välskött företag som ägnade sig åt medicinska analyser. Myndigheten anklagade bolaget och dess ägare Lennart Ransnäs för omfattande slarv och förfalskningar av provsvar.

Datorer och annan utrustning beslagtogs, utan att Socialstyrelsen kunde skaffa fram några som helst belägg för sina anklagelser. Lennart Ransnäs hotades av långvarigt fängelsestraff och indragen läkarlegitimation. Tills slut uppdagades att historien var helt igenom uppdiktad. Det enda syftet med den olagliga razzian som företaget utsattes för, att få bort en besvärlig konkurrent som råkade konkurrera med myndigheterna om samma tjänster.

Det skulle dröja mer än ett decennium innan Lennart Ransnäs fick full upprättelse. Staten tvingades betala skadestånd på 13 miljoner kronor till honom samt 34 miljoner till Medanalys konkursbo.

De som oförskyllt råkade illa ut under bankkrisen har fortfarande inte fått någon som helst ersättning. De som under denna period hade tagit s k falska annuitetslån och fått betala mycket mer på sina lån än bankerna hade rätt till fick aldrig någon upprättelse, trots att både svensk och internationell avtalsrätt stipulerar att oklara avtalsvillkor skall tolkas till förmån för konsumenten.

Trots att amorteringar och räntor betalats i tid kunde bankerna säga upp lånen under bankkrisen. Många lånelöften bröts. Kreditgarantier som sades upp mot fel personer förklarades som giltiga av domstolarna som i de allra flesta fall tog bankernas parti.

Människor som hade lämnat hus och fastigheter som säkerheter för sina lån fick sina fastigheter nedvärderade med 50 – 70 procent och tvingades lämna ifrån sig sina panter. Bankerna såg till att förse sig med kundernas tillgångar. Det enda kunderna fick behålla var alla skulderna.

Bara Nordbanken och dess VD Hans Dalborg drog tillbaka friska krediter till ett värde av minst 23 miljarder under slutet av krisen. Bankerna kunde ensidigt avgöra om ett lån skulle sägas upp, trots att de inte kunde bevisa att panten hade sjunkit i värde, vilket borde strida mot alla värderingsprinciper både i Sverige och internationellt.

Under bankkrisen var det främst företagare och fastighetsägare som fick friska krediter uppsagda och sina tillgångar beslagtagna. Två av dessa var Inger och Lars Rey som satsade alla sina tillgångar i en bränslefabrik. Banken som stod för en del av investeringen ströp plötsligt utbetalningarna av krediterna, utan att kunna ange några godtagbara skäl.

Trots att de strypta krediterna måste betraktas som ett glasklart avtalsbrott fick makarna Reys vare sig rätt i tingsrätt eller hovrätt. Banken kunde aldrig kunde bevisa att säkerheterna hade försämrats. Ärendet ligger nu för prövning i Europadomstolen eftersom Högsta domstolen aldrig gav prövningstillstånd. Och medan bankerna numera redovisar rekordvinster tvingas makarna Rey att leva på existensminimum.

Vad fallet Medanalys visar är att myndigheterna inte längre tar något ansvar för vad de kan ställa till med för en enskild näringsidkare som oförskyllt råkar illa ut. Fallet visar också hur lång tid och vilka stora kostnader som är förenade i de rättsprocesser som skedde i detta fall.

Vad bankkrisen visar är hur bankerna, politikerna och staten svär sig fria trots de många övergrepp och stora rättsförluster som både allmänheten och företagarna drabbades av under bankkrisen. Därför borde nu regeringen snarast tillsätta den oberoende utredning om krisen som riksdagen redan har beslutat om.

Regeringen måste också kunna garantera att bankerna i fortsättningen inte ensidigt skall kunna säga upp krediter för skötsamma låntagare. Sådana garantier finns redan i de flesta kulturländer, så varför inte också i Sverige ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen