Vad som framkom programmet var att vad Peter Bratt och Jan Guillou avslöjande om den hemliga men olagliga IB-affären i tidningen Folket i Bild/Kulturfront, var alltigenom sant, men förnekades på den tiden av såväl högsta militärledningen som regeringen.

Avslöjarna dömdes därför vardera till ett års fängelse, medan de som var skyldiga gick till den olagliga verksamheten, som drabbade enskilda oskyldiga människor med full kraft, gick helt fria. Någon som helst upprättelse för de gjorda avslöjandena har fortfarande vare sig Bratt eller Guillou fått.

Även den dåvarande statsministern Olof Palme, försvarsministern Sven Andersson och den svenske överbefälhavaren Stig Synnergren ljög i massmedia om vad som inträffat. På den tiden betraktade de politiskt oliktänkande, till vänster om socialdemokraterna som ett hot mot samhällsordningen, vilket framgår av boken om säkerhetskommissionens arbete som publicerades så sent som 2002. (SOU 2002:87)

I boken: Rikets säkerhet och den personliga integriteten (SOU 2002:87) som också handlar om de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945, görs heller inga försök att offentligt rentvå de som blivit oskyldigt misstänkliggjorda i olika politiska register och därmed både förlorat sina arbeten och fortsatta försörjningsmöjligheter, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt.

I Birgitta Öhmans program avslöjades även den förre socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer med byxorna nere som bordellkund, vilket statminister Olof Palme ivrigt förnekade offentligt, trots att han visste om sanningen genom en rapport han fått av rikspolischefen Carl Persson. Morgontidningen Dagens Nyheter som var först med att publicera den pikanta nyheten om Geijers frekventa bordellbesök tvingades att offentligt be om ursäkt.

Vad Olof Palme skapade under sin tid vid makten var ett nytt politisk klimat som blev ett förtryckarmaskineri mot oliktänkande, som förtalades i olika register, utan några möjligheter att försvara sig. Detta maskineri drivs fortfarande vidare och tillämpades även av storbankerna mot sina kunder under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Bankernas syfte var att vinna alla processer mot kunderna, som följde i bankkrisens spår.

Även politiska motståndare förtalas och kränks. Det får den kände abortmotståndaren och läkaren, den nu 78–årige Alf Enerström fått känna av. Han sitter fortfarande inspärrad och utsätts för kraftiga psykofarmaka med syfte att orsaka lobotomering, bara för att han inte skall kunna utnyttja sin lagstadgade rätt att uttala kritik mot socialdemokraternas maktmissbruk.

Det var i samband med att IB-affären fyllde 30 år, som TV-programmet om vad som kan hända när media avslöjar politiskt maktmissbruk sändes. Programmet visar att det inte ens i Sverige är riskfritt att vara journalist.

”Makten och sanningen” visar också att inte ens när hela sanningen kommer i dagen blir det några efterföljder för de inblandade i den olagliga verksamheten. Ingen bryr sig heller om att tala om namnen på uppgiftslämnarna som lämnat falska uppgifter under både 70 – talets politiska turbulens och under den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

Vad som hänt är att 30 år efter det uppenbara maktmissbruk som både statsministern Olof Palme och Överbefälhavaren Stig Synnergren uppvisade i samband med IB-affären, vet vi nu hela sanningen om vad som inträffade, utan att det blev några som helst konsekvenser för de politiskt inblandade, förutom deras solkiga eftermäle.

Vad som hände i slutet av 80-talet och under början av 90-talet vet redan den intresserade allmänheten genom mina otaliga artiklar och 6 böcker om Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris, men fortfarande har inte de ansvariga inom bankerna eller de utpekade politikerna, ställts till ansvar för vad som inträffade.

Det verkar som bankerna och de svenska politiska makthavare är immuna mot de brott de själva begår mot enskilda, hur allvarliga dessa brott än är och vilka konsekvenser som drabbar enskilda oskyldiga människor.