[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Tre saker, säger Antonia Ax:son Johnson till Bengt Ericson, när hon intervjuas av honom i boken: Antonias revansch ( Fischer & Co, 2007) som jag tidigare har recenserat i Sundsvalls Tidning (2007-10-25)

Den första lärdomen är att aldrig mer vara satt i skuld. Den andra är att aldrig mer lägga alla ägg i samma korg. Den tredje är att aldrig mer göra affärer med S-E-Banken, säger Antonia Ax:son Johnson.

Hon tror att det var mindre av omsorg till Johnsonkoncernen och mer för att rädda det egna skinnet som koncernen var ett av de få bolag som lyckades stå emot SE-Bankens tryck under krisen. Liksom så många andra företagsledare som drabbades, tyckte hon att krisbankerna behandlade kunderna brutalt, när det var bankerna och inte deras kunder, som var på obestånd.

Innan Lars Thunell avgick som VD i SE-banken beklagade han sig för att Johnsonkoncernen inte längre ville göra affärer med SE-banken. För Antonia var det viktigt att kunna rädda familjeföretaget undan SE-Bankens klor under krisen. Men lika viktigt var också att kunna hålla familjen intakt under hela det mödosamma arbetet med att rädda koncernen från undergång.

I dag har genombrottet för Axfood som ingår i koncernen, i kombination med andra affärer gjort underverk med moderbolagets ekonomi. Ett par år in på det nya milleniumet kunde Axel Johnson berätta att man var skuldfritt samt hade en soliditet på 61 procent. Den förre AGA-chefen Marcus Storch, vice ordförande i moderbolaget och medlem i styrelsen sedan 1997 pekar på att Axfood nu har ett börsvärde på omkring 15 miljarder kronor. Sedan introduktionen år 2000 har det alltså nyskapats ett värde på 10 miljarder kronor, konstaterar han.

Verksamhetsåret 2006 slog Axel Johnson AB ett nytt vinstrekord. Samtliga koncernbolag nådde sina bästa resultat hittills, vilket ledde till en samlad vinst efter finansnetto på 1.087 miljoner kronor, upp 32 procent jämfört med föregående år. Det egna synliga kapitalet ökade till 4,7 miljarder kronor, men i balansräkningen fanns betydande dolda övervärden.

Vad gjorde då politikerna under krisen ? I stället för att stötta och försvara företagen, lät den dåvarande bankministern Bo Lundgren och statsminister Carl Bildt de svenska krisbankerna (under regeringsåren 1991 – 1994) få fria händer och säga upp krediter och ostraffat beslagta tillgångarna för företag som inte längre passade in i ”bankernas portfölj”.

I stället för att efteråt stötta de företag som helt orättfärdigt råkade illa ut under krisen fortsätter regeringen Reinfeldt med samma politik, eftersom man inte följer riksdagens redan fattade beslut, att genom en oberoende utredning ta reda på vad som skedde med företagen under krisen.

Med hjälp av näringsminister Maud Olofsson slänger man i stället våra skattepengar i sjön. I vecka 43 presenterades den första vetenskapliga utredningen som bekräftar mitt påstående. Det gäller det regionalpolitiska dopingmedlet som kallas för ”regionalt utvecklingsbidrag”.

Undersökningen som gjorts av Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) visar att under åren 1990 – till 2005 har drygt 9,2 miljarder kronor betalats ut till företag i glesbygd. Men de positiva effekterna lyser nästan helt med sin frånvaro. ”Vi har inte påträffat några övergripande effekter vid analys av resultaten”, säger Göran Gad, avdelningschef vid ITPS.

Miljardregnet till företag som dagdrömmande politiker ger till glesbygdsföretag innehåller också planekonomiska element eftersom det snedvrider konkurrensen.

Politikerna har ingen som helst rätt att dela ut pengar till företagare som skall klara sig själva. Inte heller har de rätt att dölja när bankernas obeståndssituation inträffade, eftersom bankerna då genast blir skyldiga, precis som Antonia Ax:son Johnson gjorde, förstärka företagets kapitalbas, vilket aldrig bankerna gjorde i tid.

För Antonia är den verkligt stora belöningen att den internationella koncernen, genom hennes och hennes medarbetares intensiva arbete under flera år, nu går bra igen. Göran Ennerfelt som är hennes make och före detta VD i bolaget erkänner öppet att Antonia under flera års tid var under hård press och kände ett enormt ansvar för tidigare generationers arbete. Att kunna rädda familjeimperiet innebar en otrolig lättnad för henne.

Svenska politiker tycks inte förstå att seriösa företagare arbetar långsiktigt. De ger inte upp i första taget och försöker se till att företagen lyckas även om det kan se mörkt ut ibland. Därför är det en fullständig gåta för mig hur Bildt och Lundgren kunde tillåta bankerna att härja fritt mot sina skötsamma kunder krisen och hur Reinfeldt kunde göra Carl Bildt till utrikesminister efter hans stora misslyckande under den tidigare borgerliga regeringsperioden. Bildt fanns ju inte ens med på valbar plats under det senaste riksdagsvalet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen