[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Nordbanken var konkursmässig redan den 1 februari 1990, då den inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad och var skyldig att begära sig själv i konkurs. Men ingenting hände. I stället satte Nordbanken många av sina skötsamma företagskunder i konkurs utan att någon myndighet reagerade. En av de många kunderna som råkade illa ut var Rederi AB Slite.

Vad ingen tänkte på under bankkrisen 1987 – 1993 är att precis som i ett aktiebolag skall en banks styrelse stå ansvarig för händelserna när kapitaltäckningsgraden inte längre uppnås. Men ansvarsfrågan mot bankerna har aldrig prövats rättsligt. Genom nyemission sköt staten till 5,2 miljarder kronor under 1991, vilket dock inte skulle komma att räcka långt, skriver Björk.

En tidigare hemligstämplad rapport om Nordbankens väg ut ur krisen, avslöjar en strategi som även innebar att flera välskötta lån och krediter skulle sägas upp till betalning beroende på att de helt enkelt inte passade in i den ”nya” Nordbanken. I brev till bankminister Bo Lundgren den 8 augusti 1992 skriver Lars Thunell, som sedan kom att bli Securums VD, att krediterna skulle övertas främst genom att det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum på så sätt att man övertog ledningen i de bolag man lade beslag på.

Den 1 april 1992 utgick också ett påbud från Nordbankens ledning att samtliga lån med utlandskoppling skulle avvecklas. Det gällde främst företag med verksamhet i andra länder och som inte var helkunder (kärnkunder) i Nordbanken, utan hade medfinansiärer i utlandet. För icke kärnkunder gällde det att dessa skulle upplysas om att kundförhållandet från Nordbankens sida önskades avslutas.

Det blev upp till var och en att tänka vilka friska krediter som kunde avvecklas utan att det skulle skada banken. I fallet med Rederi AB Slite var det fyra personer som skulle bli ansvariga för slakten av det välkända rederiet och stoppa inköpet av det nya fartyget Viking Europa, som banken själv varit med och initierat

Det var den dåvarande VD:n i Nordbanken Hans Dalborg, Jacob Palmstierna som efterträdde Björn Wahlström som den konkursmässiga bankens ordförande och Bernt Magnusson som tidigare varit ordförande både i Styrelsen för Nordstjernan AB och NCC i slutet av 1980-talet, med intressen i Silja Line.

Bernt Magnusson, indirekt ägare i Slites värsta konkurrent Silja Line, var alltså operativt delaktig i kreditberedningsunderlagen för både Silja Line och Slite, vilket Jacob Palmstierna bekräftat.

Det var i början av 1992 som kreditkommittén i Nordbanken inte längre ville vara med och finansiera Viking Europa som de redan hade lovat. Det tidigare lånelöftet, Commitment Letter 1, sägs därför upp till omförhandling.

Då uppstår en märklig situation. Nordbanken, eller dåvarande PK-banken, kunde redan innan de skrev på sitt lånelöfte till Slite – avvaktat utvecklingen – eller bromsat och förhalat affären. Men man valde att fullfölja den.

När sedan bankens usla ekonomi blir en del i att stjälpa hela den svenska samhällsekonomin, väljer man att gå en väg där man lämnar tidigare löften och inte längre ställer upp på det man själv varit med och initierat. Att Slite under tiden, med stöd av banklöftet satsat 350 miljoner kronor i handpenning som sedan gick förlorade i Rederi AB Slites konkurs, är inte något som tycks bekymra de ansvariga befattningshavarna inom banken.

Det som hände Slite var således att en statlig helägd bank gjord en helomvändning från att ha stöttat och själva initierat till tillväxt och utveckling av ett enskilt företag, till att inte längre stå för sina tidigare beslut och initiativ. Därigenom har Nordbanken, som genom sitt rättsvidriga handlande mot sina kunder under krisen, tvingats byta namn till Nordea, visat på vilket sätt även de övriga privata bankerna kunde agera mot kunderna under krisen.

I Slakten av Rederi AB Slite försvann bland annat tillgångar på 350 miljoner kronor. Tillgångar som sedan indirekt överfördes till den konkurrerande kunden Silja Line som fanns i samma bank. Nordbanken hade dessutom genom panter i fartyg och företag inte en enda krona att förlora på att låta Europa få bli Viking Europa för en tid. Men banken ville inte.

Det som har hänt i fallet Slite kan, med nuvarande lag, utan större problem ske en gång till och kan drabba vem som helst. Det räcker med instabilitet i en bank så är vi där igen. Det är därför regeringen Reinfeldt snarast måste ta tag i riksdagens beslut att låta en o b e r o e n d e utredning granska vad som hände med skötsamma företagare under bankkrisen. I annat fall betraktar jag inte längre den borgerliga Alliansen som en trovärdig partner som värnar om företagsamheten i landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen