[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Lars Gullstedt (f.1935) kom som invandrare från Österbotten i Finland till Sverige på 1950-talet. Med 400 kronor på fickan och en drivkraft utöver det vanliga lyckades han bygga upp en stor bygg- och fastighetskoncern – i Sverige och USA – och var i början på 1990-talet en av Sveriges rikaste män.

I spåren av den svenska storbankernas obeståndssituation, där krisbankerna valde att förtala och försökte skylla sina egna misslyckande på sina kunder, var han en av de många skötsamma företagare som försattes i personlig konkurs, bara för att bankerna skulle kunna lägga beslag på hans tillgångar och låta honom behålla skulderna. Genom detta förfarande blev Lars Gullstedt plötsligt en av Sveriges allra fattigaste män med ofattbart stora skulder.

Kuppen mot Lars Gullstedt var väl förberedd. Den inleddes hösten 1992 när bankerna krävde att Gullstedt skulle pantsätta sina obelånade tillgångar i USA, liksom övriga obelånade tillgångar. Gullstedt tyckte inte att han hade något val utan böjde sig för dessa påtryckningar, vilket han nog aldrig borde ha gjort. Sedan blev det ett kattrakande mellan SE-banken och Gota Bank om de bästa panterna.

Min personliga åsikt är att om Lars Gullstedt stått emot de första påtryckningarna skulle man aldrig vågat försätta honom i konkurs, eftersom tillgångarna i USA var obelånade och han skulle haft råd att inleda en rättsprocess mot Gota Bank.

När han blivit inkallad till Gota Bank den 30 juni 1993 hade banken redan begärt honom i konkurs och fick utan någon tidigare avisering, två dagar på sig att lösa alla sina lån på 1,2 miljarder kronor, var de inte lösta då skulle han försättas i personlig konkurs, trots att värdet på fastigheterna med råge översteg allt han var skyldig.

Belåningsgraden måste betecknats som låg. Men det ansåg inte bankerna då, som i ond tro nedvärderat hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent, bara för att de skulle bli lättare att säga upp krediterna för sina skötsamma kunder.

När tidsfristen för Lars Gullstedt gått ut tas målet upp i Eskilstuna tingsrätt. I sin bok: När banken tog för sig (Ekerlids förlag, 2006) berättar Gullstedt själv hur det kändes att trots att fastigheterna var värda mycket mer än bankerna ville medge och han egentligen skulle varit likvid om bankerna hållit ingångna avtal bli försatt i personlig konkurs.

Efter att under en kort stund bläddrat igenom pappren säger domaren: - ”Jag har konstaterat att Gullstedt inte har betalat tillbaka skulden i dag, och därför försätts Gullstedt i personlig konkurs.” Han slår med sin klubba och dunsen fortsätter att eka i evighet. Gullstedt bara sitter där. På några dagar har han gått från att vara en av Sveriges mest framgångsrika affärsmän till en oöverskådlig personlig konkurs. Det kändes fruktansvärt för honom att bara lämna ifrån sig ett kvarts sekels hårt arbete, bara för att bankerna var på obestånd.

Det var inte bara Lars Gullstedt som reagerade på den hårda behandlingen av honom.

Både de kända affärsmännen Bert Carlsson och Ian Wachtmeister reagerade genom att skriva ett brev till Finansinspektionen där de konstaterade att det är möjligt att genom detta förfarande så gör bankerna en god affär, men gör det inte bara på Lars Gullstedts bekostnad, utan på samtliga skattebetalares bekostnad.

I likhet med mig tycker de att konkursen var fullständigt onödig som förorsakade både arbetslöshet och penningförstörelse. Och eftersom Gullstedt – affären dessvärre inte är den enda, ansåg de att frågan hade en extra stor och prejudicerade betydelse. Dessvärre ledde anmälan till Finansinspektionen inte till något – eftersom inspektionen på ett tidigt stadium bestämt sig för att ta krisbankernas parti – utan ärendet rann bara ut i sanden.

Den 10 augusti 1993 blir Lars Gullstedt också intervjuad av ekonomireportern Sven–Ivan Sundqvist på Dagens Nyheter och Bengt Ericson på Veckans Affärer och Pär Altan på Dagens Industri. Reportagen är mycket positiva för Lars Gullstedt, med sakligt argument och en diskussion om vad konkursen egentligen syftade till, nämligen bankernas desperata försök att hitta syndabockar för sina egna tragiska affärer som ledde fram till den stora bankkrisen 1987 – 1993.

Den 17 augusti 1993 sänder TV 4 ett reportage med den mycket kunniga Magnus Briggert och även det var ett positivt reportage.

Domaren hade utsett Tisells advokatbyrå till konkursförvaltare på förslag från Gotabanken.

När de positiva reportagen började strömma in beslöt sig konkursförvaltaren att sätta ordenlig fart på förtalskvarnen mot Gullstedt.

Tisellarna anlitade en PR-firma på Strandvägen i Stockholm för att skapa en annan mediebild av fallet och de lyckades få in en artikel i okritiska Svenska Dagbladet som sade att Gullstedt var en ”ekonomisk brottsling” i hundramiljonsklassen”. På löpsedeln fanns en bild av honom med texten: ”Fastighetskungen misstänkt för grov ekonomisk brottslighet i 100-miljonsklassen”

Jag måste konstatera att rövarna under bankkrisen inte bara var krisbankerna, utan också konkursförvaltarna. Man kan se hur olika konkursförvaltares förmögenheter ökade med hus på Djursholm och Lidingö, sommarhus i Stockholms skärgård och på Rivieran eller i fjällvärlden. Ytterligare exempel är hyreshus organiserade i bolagsform för att inte upptäckas.

Tisells Advokatbyrå var inte de enda som skodde sig på de drabbade företagarnas bekostnad. Men deras slutnota som godkändes av både tingsrätt och hovrätt var astronomisk. De skickade in en faktura till Sollentuna Tingsrätt på ofattbara 4.456.250 kronor för ett halvårs arbete.

Lars Gullstedt tycker att det är som när konkursförvaltaren kom till Sankte Per och frågade ”Hur kan jag bli bortkallad så tidigt, jag är ju bara 50 år ?” Sankte Per kontrollerade advokatens timdebitering och sa: ”Efter vad du debiterat måste du vara minst 150 år gammal.”

Själv anser jag bankernas och deras medbrottslingars sätt att lura av företagarna deras livsverk som skedde under bankkrisen, var sådan organiserad brottslighet som inte kan preskriberas, eftersom både svenska staten och en rad myndigheter också är inblandade. Frågan är bara vem som ser till att den oberoende utredning värd namnet, som Sveriges riksdag redan beslutat om kommer till stånd ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen