[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Under de borgliga regeringsåren 1991 – 1994 förvärrades snabbt den ekonomiska krisen i Sverige, skriver Persson. Regeringen var oförmögen att vända utvecklingen och ekonomin havererade.

Mellan september 1991 och september 1994 nästan tredubblades den öppna arbetslösheten. Den gick från knappt tre procent till drygt åtta. 430.000 människor kastades ut i arbetslöshet. Statsskulden fördubblades under samma tid. Underskottet i statens finanser ökade med 166 miljarder kronor, det vill säga 18.750 kronor per invånare.

Sveriges samlade produktion minskade tre år i rad; det var den svagaste produktionsutvecklingen sedan trettiotalet. Hur det kunde gå så illa och vilka som bär ansvaret för Sveriges genom tidernas största ekonomiska kris har jag själv hittills skrivit om i 6 böcker. Den senaste: ”Pengarna eller livet” utkom så sent som nu i höst.

Som ombud och ordförande för de bägge fristående ideella organisationerna Bankrättsföreningen (som i huvudsak representerar företagare) och Sveriges Bankkunders Riksförbund (som representerar konsumenterna) vågar jag påstå att jag vet vad jag talar om.

Under denna tragiska period lät statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren bankerna ta för sig, utan någon som helst hänsyn till drabbade företag och konsumenter.

60.000 skötsamma företagare drevs i konkurs av krisbankerna och fick sina tillgångar beslagtagna.

Många bostadsrättsinnehavare med falska annuitetslån fick se betalningstiden sina lån förlängas och lånen fördyras, i strid med både svensk rätt och EG-rätten, eftersom oklara avtalsvillkor mot konsument, alltid skall tolkas till konsumentens fördel.

Både privata och publika fastighetsbolag fick sina räntor orättfärdigt höjda under bankkrisen samtidigt som erhållna kreditlöften inte infriades. Avtal sades upp under pågående avtalsperiod, trots att säkerheterna inte hade försämrats. Många skötsamma företag hamnade helt ofrivilligt i bankernas ”skräpkreditföretag” med Securum i spetsen.

När man som jag kan jämföra hur svenska folket och företagarna behandlades av regeringen Bildt under den svenska bankkrisen och hur Federal Reserve nu gör tappra försök att rädda ett USA i kris, ser man tydligt skillnaden i krishanteringen.

Förra veckan kom nya tecken på försvagning i den amerikanska ekonomin. Nu flaggar Federal Reserves chef Ben Bernanke för ytterligare räntesänkningar för att rädda USA från recession. Många bedömare tror att den amerikanska räntan skall ned med ytterligare 0,75 procent.

Torsdagen den 29 november kom det också nya arbetslöshetssiffror. De visar att antalet nyanmälda arbetslösa fortsätter att öka i USA, samtidigt som tillväxten i den amerikanska ekonomin avtar.

Den amerikanske finansministern Henry Paulsson föreslår därför att räntorna på många rörliga bolån skall frysas, för att inte ännu fler familjer tvingas sälja sina hem.

I Sverige rådde helt andra tongångar sedan Carl Bildt tillträtt som statsminister 1991.

I vårt land var det allmänheten och företagen som fick betala för bankernas obestånd. Bankerna slapp att betala tillbaka vad de var skyldiga, vilket gjorde att bankerna efter bankkrisen, kunde redovisa rekordvinster av sällan skådat slag.

Antingen har vi betalat för krisen i egenskap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder kronor gått som stöd från staten till bankerna. Eller också har vi betalat i egenskap av långivare till bankerna, det vill säga insättare, eller som låntagare. En vidgad räntemarginal på 3 procentenheter som Bildt och Lundgren skänkte till bankerna betyder också att svenska hushåll och småföretag från 1991 betalat i runda slängar 20 miljarder kronor per år under några i merkostnad, också i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag.

Det svenska folket har således all anledning att kräva en förklaring till den bankkrisen som riksdagen redan har beslutat om. Och det är heller ingen tillfällighet att svenska folket vare sig ville veta av Carl Bildt eller Bo Lundgren efter krisen. Det har svenskarna redan tydligt visat i två val.

Därför måste Fredrik Reinfeldt snarast göra sig av med Carl Bildt som utrikesminister, till vilken post han aldrig blivit vald, men ändå kallats av Reinfeldt, som redan hunnit visa tillräckligt dåligt omdöme vid val av flera ministrar som tvingats avgå i förtid.

Och den stora frågan som jag ännu inte fått något svar på efter min förra debattartikel i Aftonbladet (När faller korthuset ?, ( debatt 2007-08-17) hur det blir för allmänheten och företagen om den globala bankkrisen drabbar Sverige med full kraft.

Blir det även allmänheten och företagen som får betala krisbankerna nota denna gång ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen