[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Under krisen undanhöll de svenska bankerna sin egen ekonomiska situation för sina kunder, samtidigt man gjorde allt för att förpesta livet för sina trofasta kunder. Ett exempel var statliga Nordbanken vars nytillträdde VD, Hans Dalborg skrev brev till kunderna den 28.10. 1991 där han påstod att man ”värnade om sina kunder”, trots att man redan planerade att överföra och likvidera många av sina skötsamma kunder via det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum.

I brevet påstod Dalborg även att banken att banken ”hade mycket stora kapitalreserver” trots att banken varit konkursmässig sedan den 1 februari 1990, och redan då var skyldig att begära banken i konkurs.

Det låter inte som marknadsekonomi. Det låter knappt som blandekonomi. En sak är säker, hade företagen redan då fått veta hur bankerna tilläts behandla sina kunder under den svenska bankkrisen, hade de gått man ur huse, för att protestera mot bankernas och regeringens olagliga hantering av krisen.

Nu har vi i stället en global bankkris. Den Europeiska Centralbanken, ECB pumpade in nästan 350 miljarder euro, 3.285 miljarder kronor i det europeiska banksystemet så sent som den 18 december 2007, i nödkrediter för att rädda det europeiska banksystemet från att kollapsa.

Med en ränta på bara 4,21 procent, långt under motsvarande marknadsränta för kortsiktiga lån, var efterfrågan mycket stor.

Precis som under den svenska bankkrisen när den svenska riksbanken räddade bankerna undan konkurs, hjälper ECB bankerna att lösa de problem de själva skapat. Den fråga som jag därför ställer är varför man skall rädda banker som spekulerat för häftigt. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve tänker på samma sätt som ECB. Totalt pumpade Fed in minst 40 miljarder dollar i det amerikanska banksystemet 2007. För 2008 ser det lika illa ut.

Att bankerna är oroliga för sina egna balansräkningar är kanske inte så konstigt. För många av världens storbanker är kapitaltäckningsgraden hotad. Många storbanker känner sig tvingade att sälja ut olika verksamheter för att krympa balansräkningen. Så resonerade inte de svenska bankerna under krisen 1987 – 1993. Då valde de i stället, att med bistånd av statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren att krympa sina kunders balansräkningar och försätta sina skötsamma kunder i konkurs efter löpande bandprincipen.

Det är inga små förluster som hittills redovisats. Scweiziska storbanken UBS redovisade i december nästan 65 miljarder kronor – i kreditförluster. Samtidigt har banken fått ett kapitaltillskott från nya storägare i Singapore och Mellanöstern.

UBS – som är Europas fjärde största bank med ett börsvärde på drygt 96 miljarder dollar – är en av de banker som samlat på sig en avsevärd portfölj värdepapper ut utställts med amerikanska bopapper som bas. Det tvingade banken att göra förlustreserveringar på 3,5 miljarder dollar, runt 22 miljarder kronor, i delårsbokslutet för tredje kvartalet.

Många mindre men betydande aktörer har redan gått omkull och flera storbankschefer – bland annat VD:arna för Merill Lynch och Citigroup som också redovisat stora kreditförluster – har fått sparken.

Precis som under den svenska bankkrisen använder marknadsekonomins mest renläriga anhängare statliga ingrepp för att motverka finansiell oro och hjälpa bankerna. Den stora skillnaden är att man under den globala bankkrisen hittills skonat bankkunderna. Det borde banker och de svenska politikerna också ha gjort under den svenska bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen