[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När EU räknar hur stora tillgångar ett land har tas inte fonderade pensionspengar med. Svenska PPM-fonder – ses av EU som privata tillgångar – och inte bara som en del av de offentliga finanserna, som man gör i Sverige. Pensionspengarna är ju pensionärernas surt förvärvade pengar. Svenska regeringar har uppenbarligen svårt att skilja på statens tillgångar och det privata ägandet.

Det visade politikerna tydligt när man lade beslag på 258 miljarder av pensionärernas pengar, för att kunna betala av på den gigantiska statsskulden som blev en direkt följd av den usla hanteringen av den förra ”hemmagjorda” bankkrisen 1987 - 1993, vilket gjorde att man sedan blev tvungen att reformera hela det svenska pensionssystemet.

Redan nu visar sig att det är pensionärerna som är dom stora förlorarna – sedan den nya pensionsreformen infördes – utan någon som helst debatt i Sveriges Riksdag.

De svenska bankerna har fortfarande inte ställts till svars för vad de gjorde sig skyldiga till under den förra ”hemmagjorda” svenska bankkrisen och vad man ställde till med i Baltikum under denna globala bankkris (2007 - ?)

Aktiebolagslagen är glasklar vilka regler som gäller för de svenska bankernas ansvar. Styrelser och ledning i krisbankerna bär ansvaret, för vad dom ställde till med under två svenska bankkriser. I stället skyller alla på alla. Ingen straffas för vad den skada de orsakar. De politiker som underlättade för bankerna att säga upp krediter och beslagta tillgångarna för skötsamma företagare, bär också ett stort straffrättsligt ansvar. Bankdirektörerna som bevisligen har misskött sig får bonusar och avgår med jättelika avgångsvederlag.

De revisorer som inte uppfyllde sina uppdrag enligt god revisionssed och uppmärksammade eller påtalade bristerna – som redan orsakat två svenska bankkriser – måste också ta sitt ansvar.

Under denna globala bankkris vågade man inte göra om samma misstag i Sverige, som under den förra krisen. Då hjälpte några av de svenska storbankerna i stället till med att blåsa upp konsumtionsbubblan i Baltikum, på samma sätt som man gjorde i Sverige under den förra bankkrisen. Många av invånarna i Baltikum har därför gått från att vara obelånade ägare till sina bostäder – till att ha stora banklån i de svenska bankerna – men ingen bostad.

I Sverige försöker nu politikerna att sopa två bankkriser under mattan. På Island gör man tvärtom, med den stora bankkris som drabbat landet. Det sker genom att ställa den förre statsministern Geir Haarde inför riksrätt för försumlighet i samband med den stora ekonomiska kris som drabbat landet, genom de isländska bankernas vårdslösa utlåning. Det är islänningarnas ilska över hur bankerna hanterat landets ekonomi, som är den direkta orsaken till krisen.

Den rapport som publicerats om den isländska bankkrisen är på 2.300 sidor och beskriver i detalj alla fel som begicks, vilket ledde till att den isländska ekonomin kollapsade på samma sätt, som skedde i Sverige under den förra krisen.

Någon oberoende granskning av den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993, och den kris i Baltikum, som orsakades av några av de svenska storbankerna som SEB och Swedbank, har fortfarande inte genomförts.


Vad som hände i Sverige under den förra krisen var att Statsminister Carl Bildt och den dåvarande bankministern Bo Lundgren tillät bankerna att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent, när det var krisbankerna som var på obestånd.

Dessutom tillät Bildt och Lundgren krisbankerna att säga upp krediterna för att kunna lägga beslag på tillgångarna för 60.000 skötsamma företagare. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. För dessa felgrepp har vare sig bankerna eller staten ställts till svars.
Därefter har de svenska regeringarna har försökt dölja denna arbetslöshet, genom massiva förtidspensioneringar.

Det är viktigt att svenska folket förstår att Sverige numera (sedan Sveriges inträde i EU 1995) är att bland annat domare, justitieråd, poliser och åklagare lyder under FN:s konvention om dom mänskliga rättigheterna. Det innebär att deras plikt är att se till att de mänskliga rättigheterna inte kränks av staten som skedde under både denna och den förra bankkrisen.

Om dessa rättigheter kränks av statsanställda – som så ofta skedde under den förra krisen – då har staten begått allvarliga brott. De drabbade har rätt att kräva ersättning för sitt lidande. De brott som begås av staten har ingen preskriptionstid.

Vilka brott vad det då som begicks ? Genom att lägga beslag på de skötsamma företagens egendomar, som bland annat hamnade i det statliga ”skräpkreditföretagen” Securum och Retriva begick bankerna tillsammans med politikerna, allvarliga brott mot äganderätten. För de bolag som på detta sätt hamnade i ”skräpkreditbolagens ” klor fanns det ingen återvändo. De såldes billigt till bulvaner, eller försattes i konkurs av bankerna, som var prioriterade fordringsägare och lade beslag på alla tillgångarna.

I andra länder ställs bankerna tills svars för vad de själva ställer till med. Det borde ske i Sverige också.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen