[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Bara cirka 20 år efter den ”hemmagjorda” svenska bankkrisen 1987- 1993 har vi fått en ny global ekonomisk kris (2007 – ?) som redan kan betecknas är den värsta, sedan den stora depressionen under 1930 –talet.

Allmänheten har fortfarande inte redan på en bråkdel vad som hände under när hela Sveriges ekonomi stod på spel, under den förra svenska krisen. Nu när hela den amerikanska ekonomin rasar, vet vi fortfarande inte om politikerna, som fattade beslut om räddningsaktioner hade tillgång till den nödvändiga kunskapen för att vidta de rätta räddningsaktionerna. Det samma gäller för Europas allvarliga ekonomiska problem, där politikerna nu försöker göra allt för att rädda euron, hela EU- samarbetet och det europeiska banksystemet.

För den som i likhet med mig är intresserad av ekonomisk historia borde läsa Peter Englunds lilla bok: ”En välfärdsstat uppgång och fall” (Atlantis 2007) så att vi kan lära oss hur ekonomiska kriser uppstår och vilka förfärliga konsekvenser det kan bli om man inte vidtar de rätta åtgärderna. Englund skriver inte om dagens kris, utan vad som hände under Weimarrepublikens uppgång och fall i Tyskland.

Dess författning byggde på föreställningen om ett humant, rättvist och fredligt Tyskland styrt av ansvarsfulla och samarbetande politiker. Det som den gången gjorde krisen så allvarlig var att krisen i ekonomin och krisen för välfärdsstaten sammanföll med en kris för demokratin.

Det var den sammanlagda tyngden från dessa tre samtida – sammanflätade och varandra förstärkande sammanbrott – som till slut förde till republikens fall och nazismens makttillträde, skriver Peter Englund. Riktigt illa blev det inte förrän under 1920-talets sista år.

Då kom depressionen. Arbetslösheten gick i taket. En grupp som drabbades särskilt hårt var ungdomarna.

Precis som i dag ökar ungdomsarbetslösheten dramatiskt. En skrämd medelklass deserterar

åt höger. Och rädslan att tappa ännu fler väljare gör att politikerna agerar kortsiktigt och fattar många gånger fega ekonomiska beslut. De visar sig vara ovilliga att ta ansvar för eller ens förstå de svåra beslut som behövs för att komma tillrätta med den nuvarande ekonomiska krisen.

Krisen i eurozonen har trappats upp. Inte ens Tyskland – som denna gång haft en mycket god ekonomi – kan känna sig säker när land efter land hamnar i skottgluggen hos de stora internationella kreditvärderings-instituten – med de mest utsatta Piigsländerna i spetsen. – Sannolikheten för statskonkurs i flera euroländer är inte långt borta, varnar Moody´s för i en rapport om den allvarliga skuldkrisen.

Den pakt om samförstånd mellan Frankrike och Tyskland som präglat EU under hela dess uppbyggnad är nu under stark press. Medan Tyskland vill styra Den Europeiska Centralbanken, (ECB) med inflationsbekämpning som mål, vill Frankrike precis som i USA använda sig av sedelpressarna.

Att göra som USA, genom att öppna sedelpressarna för att trycka obegränsat med pengar är det enda som kan rädda euron, menar Frankrike. Medan Tyskland, vis av tidigare erfarenheter, denna gång säger nej.

Faran för total kollaps för många av Europas banker är akut. Läget för hela det europeiska banksystemet är kritiskt. Många av de stora industriföretagen vågar inte längre ha pengar stående på konton i en del europeiska banker. Tyska Siemens har skaffat sig en egen banklicens för att själva kunna sätta in pengar hos ECB. Det är den allvarliga eurokrisen som fått många bolag att se över sina konton för att undvika riskfyllda banker.

Den tidigare svenska bankkrisen som kostade Sverige företagen och svenska folket tusen miljarder kronor visar vad som kan hända denna gång. Bara ett 30- tal europeiska banker som ligger riktigt risigt till måste enligt ett nytt besked från EU-myndigheten EBA förstärka sina balansräkningar med 115 miljarder euro, motsvarande drygt tusen miljarder kronor, eller lika mycket som den förra svenska bankkrisen kostade.

Nyligen har kreditvärderingsinstitutet Moody´s sänkt kreditbetyget för Frankrikes tre största banker: BNP Paribas, Societe Generale och Credit Agricole. Det har tvingat de franska bankerna att vända sig till centralbanken ECB för att klara sin upplåning. Om franska banker skulle få samma problem som de svenska under den förra bankkrisen, skulle det slå mot hela det europeiska banksystemet.

I Sverige stiger arbetslösheten, hushållen håller hårt i pengarna och orderingången i industrin fortsätter att försvagas. Redan nu har industrins orderingång sjunkit dramatiskt på hemma marknaden, men framför allt från utlandet. Vi skall inte hysa några överdrivna förhoppningar om att det kommer att gå snabbt att hitta en lösning på den helt självförvållade skuldkrisen.

I nedskärningarnas tid under Weimarrepubliken skedde något som från början verkade rätt oskyldigt, men som fick oerhörda konsekvenser. Politiker och byråkrater började kategorisera dem som kunde komma i åtanke för hjälp.

Vad jag vill varna för att samma sak kan hända igen. Att en ny totalitär stat kan växa fram – som i Nazi-Tyskland under 30-talet – som kan resultera i en ny skrattspegelversion av välfärdsstaten träder fram: en där kravet på arbete åt alla förvandlas till lagstadgad arbetsplikt för alla, en där bara De förtjänta, De sunda, De starka, De Rätta dras in i den allmänna gemenskapen, styrt av en allsmäktig stat som skyddar och vårdar de egna med ena handen, samtidigt som de med andra handen motar iväg De Udda, De främmande, De andra.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen

Bankrättsföreningen