För första gången fick jag själv tillfälle att besöka den filosofiska parken i sommaren 2005, med Gunnar Adler–Karlsson som kunnig guide. Han menar att de ord som en gång läsas på Apollotemplet i Delfi av Delfi ( c:a 600 år f Kr med rådet – ”känn dig själv” – är en kärnpunkt i Västvärldens vishet. Känn dig själv ! är det klokaste råd som mänskligheten någonsin fått, säger han. Men följer vi rådet ? Eller struntar vi i det, när vi ger oss ut för att jaga föda eller karriärer.

När man kommer hem, trött och utkörd efter sitt arbete, är det förstås mycket lättare att bara trycka på en TV-knapp och börja glömma eller drömma, än att anstränga sig med tänkande.

Allvarligt talat, har vi inte i vår kortsynthet glömt bort att följa det kloka rådet från Delfi, och det så rejält att vi också glömmer att vi faktiskt lever under falsk artbeteckning, frågar han mig.

I dagens värld, med atom-, biologiska och kemiska vapen vars krafter kan hota att utplåna människosläktet, måste vi lära oss att kontrollera både hjältarna och vår överdrivna hjältedyrkan.

Två sentida ”hjältar” som både drömde om monoteisk allmäktighet, hette Stalin och Hitler. För miljoner kommunister som hoppades på en utväg ur fattigdomen, blev Stalin av förklarliga skäl en hjälte. Det blev också Hitler för sina nazistiska anhängare i arbetslöshetens kaotiska Tyskland.

Om man alltför mycket tror att Gud skapade människan till sin avbild (Första Mosebok 1:27) kan man alltför lätt förvandlas till en självupptagen demon eller djävul enligt Adler–Karlsson Därför anser han att en sådan fundamentalistisk tro är farlig. Hur mycket än tanken på att vara en avbildning av något gudomligt tilltalar vår fåfänga.

Tveklöst känns det behagligt att föreställa sig att man har skapats till Guds avbild. Mindre roligt är det att få höra att man bara är en droppe i en oändlig ocean som Thales från Miletues hävdade. (cirka 624 –546 f Kr). Medan Moses smickrade oss, hade Thales en mer jordnära uppfattning. Han hävdade att människan, som allt annat, är skapad ur vatten.

Gunnar Adler–Karlsson menar att se sig själv som gudalik är ett tecken på mänsklig fåfänga och en farlig form av övermod vilket bland många andra Euripides varnade för. Däremot är det inget fel att den vetenskapligt tänkande människan, förutsatt att hon verkligen är ärligt vetenskaplig, står fast vi sin känsla av ödmjuk vördnad inför skapelsen.

Hon vet också att bakom all hennes kunskap och bakom alla hennes svar gömmer sig alltid ännu ett ”Varför”. På vilket hon bara kan svara: ”Jag vet inte, än!” I vad expanderar, till exempel, vårt universum ? Och vem skapade vattnet ?

Människan, människonaturen, har inte förändrats mycket under de senaste tretusen åren. Det enda som förändrats, och som leder till framsteg, är våra ständigt förbättrade redskap. Och nästan alla våra förbättringar av instrument är följden av krig som redan Herakleitos (540 –470 f Kr) hävdade i tesen att ”Kriget är alltings fader”

När Herakleitos betraktade historien fann han att det var de onda avsikterna bakom kriget som skänkte oss våra framsteg, och som han nyktert konstaterar, ”det har gjort en del till gudar, andra till människor, och förslavat vissa medan de låtit andra vara fria” Normativt låter detta förfärligt ! Men är det, eller är det inte analytiskt riktigt, frågar mig Adler–Karlsson.

De tre huvudorsakerna till krig var enligt Thukydides ”fruktan, ära och egenintresse” Förvisso finns det en lång historisk tradition av högeligen berättigad fruktan, en som leder fram till de fasansfulla brott som begåtts i vår tid av t e x Leopold II i Kongo, Stalin i Ryssland, Hitler i Tyskland, Idi Amin i Uganda och Mao i Kina. Kanske har vi ett medfött behov av makt, till och med för att döda vår broder, för att bli nummer Ett, bara för att vinna största möjliga ära.

En individ kan avlägsna sig från sina ideal, till och med avlägsna sig långt. Men han kan inte leva utan dem. Det kan inte heller samhället. Lägger vi inte några moraliska band på vår kamp, varnar mig Gunnar Adler-Karlsson mig från att Dostojevskijs ord kommer att besannas. Denne hävdade ”att kalla människan för bestialisk var en förolämpning mot djuren”. Då anser han att det är bättre att följa Sofokles råd (C:a 497 – 406 f Kr) att det är bättre att förlora med hedern i behåll än att vinna ohederligt.

En filosof som kände sig som en medborgare i världssamhället var Sokrates (470 –399 f Kr) Han ville förstå alla. Men inte ens han kunde föreställa sig hur oändligt svårt det är att ens känna sig själv. Motiverad av sin enorma respekt för kunskap ifrågasatte Sokrates visheten hos dem som styrde Athen på sin tid. För sina åsikter dömdes han till döden. Genom sin död skapade han den första systematiska europeiska filosofin genom sin lärjunge Platon, och senare genom Aristoteles.

Platon (427 –347 f Kr) menade att till dess statsmanastorhet förenas med vishet kommer samhällen inte att kunna undgå det onda, och inte heller människosläktet som helhet. Kanske kan det förklara varför Lenin, Hitler och Stalin fick makten i stället för de goda härskare som förenade Platons storhet och filosofiska vishet ?

Till skillnad från vad vi gärna vill tro om vår västliga demokrati, fann Aristoteles (384 - 322 f Kr) att det aldrig har funnits någon stabil idealisk författning, giltig för alla civilisationer. Tvärtom fann han en evig växling mellan olika politiska styrelsesätt.

Gunnar Adler–Karlssons park är väsentligen en park för politisk filosoferande, men de många och välvalda citaten från olika filosofer som täcker hela parken sträcker sin ända fram i vår tid, ger stora möjligheter till andra filosofiska reflektioner. De som besöker den filosofiska parken får rika tillfällen att stimuleras av både Capris oerhörda skönhet, och av idén att försöka leva upp till det delfiska idéalet ”att känna sig själv”. Förvisso måste det vara bättre att vara en otillfredsställd Sokrates än en belåten gris.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen