Giganterna inleds med att Hedin ställer sig frågan om vad som är en gigant. Hans egen definition är att det är en person som på det ena eller andra sättet uträttat eller genomfört något som framstår som en högst ovanlig insats. Något utöver det vanliga – som väcker beundran och som satt spår i historien.

Det gäller alla de personer han med stor inlevelse skildrar i boken där industrisläkten Nobel, upptäcksresanden Sven Hedin och Charles Lindbergh tillhör de mer namnkunniga.

Bland de giganter han skildrar i sin bok ingår både kända industrimän, upptäcksresande och idrottsmän. Själv faller jag genast för den välgjorda redovisningen av den äventyrliga början och dramatiska slutet, för den tidigare privatägda Nobelkoncernen i Ryssland, som i samband med den ryska revolutionen förstatligades. Den delen utgör också bokens största parti och visar att Hedin väl behärskade sin ekonomiska historia.

Det råder ingen tvekan om att Alfred Nobel är en av de mest berömde svenskarna, erkänd för sina många uppfinningar. Under sitt liv var han upphovsman och innehavare av 355 patenterade uppfinningar. Två av dem, patent på dynamit och tändhatten 1864 – 1866 innebar det stora industriella genombrottet. Alfred Nobel är också högaktad världen runt för det pris som årligen utdelas – Nobelpriset

I boken får vi också lära känna andra släktingar i familjen Nobel än den berömde Alfred. Många av dem bidrog med både humanitära och industriella insatser. Hedin berättar hur det gick till när Alfreds far Immanuel Nobel 1839 uppfann undervattensminan – och fick 25.000 rubel av den ryske tsaren som belöning. En Nobeluppfinning, som dessförinnan hade förkastas av den svenske kungen. Det ryska förtroendet för Immanuel Nobel ledde sedan till omfattande beställningar i Nobels olika fabriker i Ryssland.

Sedan Krimkriget slutat med förlust för Ryssland 1855, börjar den ekonomiska situationen för Ryssland snabbt förändras. Nobels fabriker drabbas hårt. Över hela Europa är stämningarna negativa. De avtal som skrivits med Nobelkoncernen förnyas inte. Under ett par år kämpade Immanuel Nobel för att rädda företaget men tvingades att 1859 lämna Ryssland för Sverige, som en ruinerad man.

Immanuel fortsatte i Sverige att samarbeta med sonen Alfred som 1863 hade gjort sin egen uppfinning inom sprängämnesområdet.

Det verkliga uppsvinget för familjen kom genom den äldste sonen i Nobelfamiljen, Robert Nobel, genom en sensationell inmutning av oljefält i Baku. Det blev snart upptakten till ett stort industriimperium.

Robert, äldste sonen i Nobel-familjen kan betraktas som något av en sökare innan han finner fast fot i livet. Han föddes den 4.9. 1829. Föräldrarna var på den tiden bosatta på Långholmen i Stockholm.

När fadern ber sonen resa till Kaukasus för inköp av valnötsträ till gevärskolvar blir han god vän med en sjökapten, som äger mark i Baku. Robert tar genast beslut om att i stället använda valnötspengarna, 25.000 rubel, till inmutning av ett oljefält i Baku. Därmed lägger han grunden till ett nytt imperium.

1912 firar Nobelföretagen jubileum – det är då 60 år sedan Robert Nobel inledde produktionen av lysfotogen och petroleum. Jubileet manifesterar osannolika framgångar. Nobelföretagen har nu 50.000 anställda, med bl a 400 oljedepåer i Ryssland, egen flotta med 40 tankfartyg, 13 olika fabriker och 5 raffinaderier. Men efter jubileet dröjer det inte länge för än det mörknar vid horisonten.

1917 blir det dystra slutet för alla Nobels företag i Ryssland. Den sjunde november 1917 (enligt dåvarande rysk tideräkning oktober), utsände den militära revolutionskommittén, som hade bolsjevikisk majoritet, en proklamation där man meddelade att den rådande regimen hade satts ur funktion. All myndighet hade övertagits av MRC, ett organ för Petrograds arbetar – och soldatrepresentanter.

Medan Leo Trotskij läste upp meddelandet trädde Lenin in i företagets lokal. Därmed visade han sig offentligt för första gången sedan han ”gick under jorden” i juli månad 1917. All industri i Ryssland lades under arbetarnas kontroll. En av revolutionärerna var Dsjugasvili Stalin – tidigare smörjare vid Nobels borrtorn i Baku. 1917 blev Stalin ”ordförande för folkkommissariernas råd” och sedan regeringschef i Sovjetunionen mellan 1941 – 53.

De i Nobelfamiljen som fanns kvar i Ryssland tvingades fly till Sverige och börja om på nytt.

När jag läser Gunnar Hedins spännande skildring vad som hände Nobelfamiljen i både Sverige och Ryssland. framstår mycket tydligt vad skickliga företagare som driver sina företag med framgång, ändå kan råka ut för. Det gäller sonen Emil Nobel som bara 21 år omkommer vid en sprängolycka i familjens laboratorium.

Det visar vad som hände med hela den framgångsrika och väldiga Nobelkoncernen i Ryssland under den ryska revolutionen. Det framgår också vad som hände Nobelkoncernen och många andra företag under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 då de bankrutta bankerna räddades på företagens bekostnad. 60.000 skötsamma företag försattes i konkurs och 400.000 svenskar tvingades ut i permanent arbetslöshet.

I likhet med många andra företag, fick Nobelkoncernen som sedan omstarten i Sverige efter ryska revolutionen haft svenska ägare, och fortsatt att gå bra hela tiden ändå säljas till utlandet. Vinsten den gången blev mer än 5 miljarder. Men den störste ägaren till den nuvarande Nobelkoncernen, finansmannen Erik Penser, fick bara 1 krona för sitt företag.

Men välskötta företag dör inte så lätt. Det visar vad som i olika omgångar hänt med Nobelkoncernen i både Ryssland och Sverige. Även om ägandeförhållandet i koncernen, genom politiska beslut, drastiskt förändrats vid två tillfällen, lever företaget fortfarande kvar.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen