Få behärskar det nya pensionssystemet lika bra som Scherman. Han ägnade mycket av sin tid under 80-talet åt att förklara varför en reform av det gamla ATP-systemet var nödvändig. I början av 90-talet presenterade han ett förslag om hur det skulle gå till. Han stödde förslaget 1994 kring principerna för ett nytt pensionssystem.

Men sen dess har det mesta gått snett. Principerna övergavs. Numera är det bara hur mycket pengar som staten vågar ta ifrån pensionärerna som räknas. Det politiska intresset för hur pensionerna förvaltas verkar ha försvunnit, är en av de teser han utvecklar i sin nya bok.

Själv har jag i min egenskap av skribent i finansrätt i ett antal artiklar i både dags – och fackpress skrivit flera debattartiklar om det nya pensionssystemet. Det har även KG Schermangjort, i både artiklar och bokform. Schermans tidigare bok: Den nya pensionen. En reform med stora problem (Sveriges Pensionärsförbund, 2000) skrev jag omi Finanstidningen redan den 24 januari 2001.

Vad jag tänkte då och fortfarande funderar över, är hur lite det nya pensionssystemet har diskuterats i press, radio och TV. Det slog mig att detta måste bero på att eftersom de största partierna var överens hur man skulle göra, blev det aldrig någon diskussion om formen för det nya sparandet, vare sig i Sveriges Riksdag eller i press, radio och TV.

Diskussionen om pensionerna började först sedan reformen hade genomförts, vilket inte kan betraktas som speciellt demokratiskt. Frågan är ju av så stor dignitet. Den berör oss alla.

När ATP infördes i Sverige 1960 skedde det efter en hård politisk debatt under hela slutet av 1950–talet, och drevs till slut igenom i riksdagen med bara en rösts övervikt (Ture Königsons, fp, som i likhet med sin sentida kollega Carl Tham, konverterade till socialdemokraterna)

Schermans tes i bägge böckerna är att precis som pengarna inte räckte till att uppfylla de gamla pensionsförpliktelserna har man enligt honom nu upptäckt att pengarna inte kommer att räcka till i det nya systemet. Risken för att pensionerna kommer att minskas ytterligare i Sverige är därför uppenbar. Att staten dessutom tillåter sig att med jämna mellanrum tulla pengar från pensionskassan gör inte framtidsutsikterna ljusare.

Barbro Westerholm, Förbundsordförande i Sveriges pensionärsförbund, anser i likhet med Scherman, att Riksdagen nu måste ta ett slutgiltigt beslut om att inte överföra mer pengar från AP-fonderna till statskassan. I stället bör en del av de pengar man redan tagit (258 miljarder) återbetalas. Detta behövs för att människorna skall känna sig trygga inför pensioneringen, anser Westerholm.

Jan Hagberg, Ordförande i Svenska Aktuarieföreningen, anser i likhet med mig, att det stora samhälliga förändringarna i Sverige alltför ofta sker utan offentlig debatt – vilseledande marknadsföring blir då det vi som medborgare får del av.

När man politiskt beslutat om principer för en reform, så som skedde 1994, får man inte sen gömma ett återtåg från dessa principer med avancerade tolkningar av tusentals sidor text och optimistiska kalkyler över utveckling av ekonomi och demografi. Vill man ändra principerna skall det göras öppet. Det måste ske i enlighet med den politiska demokratins spelregler, skriver Scherman.

Det är dags att stoppa karusellen och fortsätta att pungslå AP-fonden, anser han. Stäng butiken ! Ställ undan syltburken. Det är det besked vi måste ge våra politiker. Schermans uppmaning till ledamöterna i Sveriges riksdag är: Låt sunda förnuftet tala, utsätt inte dagens och morgondagens pensionärer för ytterligare risker. Avstå att ta mer pengar från AP-fonden. Nu är det dags att dra ett definitivt streck över de planerna. 

K G Schermans slutsats i boken: AP-fonden, ”bromsen” och din pension är att regeringens förutsättningar är allt för optimistiska, att bromsen i det nya pensionssystemet med all sannolikhet snart slår till så att pensionerna kan minska dramatiskt. Redan tidigare genomförda överförda medel har ju varit för stora.

Pensionsgrundande är de årliga inkomster en person har upp till en viss nivå, nämligen 8,07 inkomstbelopp, 2003 c:a 330.000 kronor. Det kallas ”taket” för systemet. Samma begränsningar för vilka inkomster som är pensionsberättigade gäller för skyldigheten att betala avgifter. Arbetsgivarna fortsätter dessutom att betala ”avgift” på lönedelar över taket. Även dessa pengar konfiskeras av staten och kommer inte pensionärerna till godo.

I förvaltningen av det nya systemet har ju Staten hittills inte visat framfötterna. Efter statens godkännande vräktes 300 miljarder av pensionärernas pengar ut över världens aktiebörser. Värdefallet på svenskarnas besparingar de första åren blev då lika stor som en av de fyra AP-fonderna gått upp i rök, skriver Björn Elmbrant i sin nya bok: Dansen kring guldkalven. (Bokförlaget Atlas, 2005)

Min egen uppfattning efter att ha läst Schermans bok är därför, om det inte borde vara dags att förbjuda den socialdemokratiska regeringen att pungslå pensionärerna. Låt i stället de privata svenska försäkringsbolagen förvalta pensionärernas pengar. Den inkomstrelaterade pensionen finansieras av avgifter på totalt 18,5 procent av de pensionsgrundande inkomsterna. Det borde de privata förvaltarna av pensionsmedel kunna matcha.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen