Paulo Coelho föddes 1947 i Brasilien. Han började skriva på 1970-talet som journalist och försörjde sig på att skriva sångtexter och rocklåtar. Sedan Alkemisten kom ut 1988 har Paulo Coelho blivit en av världens mest lästa författare.

Efter sin första bok Alkemisten har han haft upprepade framgångar med böckerna: Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät, Veronika bestämmer sig för att dö och Djävulen och fröken Prym. Dessa böcker som jag redan läst och skrivit om, har jag upplevt som fyllda med magi och poesi. Tankeväckande romaner om filosofi, moral och religion. Om livets djupaste mysterier.

Hans två senaste böcker har däremot varit en besvikelse. Det gäller både Elva minuter och hans senaste bok: Zahiren (Bazar, 2005) som nyss kommit ut på svenska. Zahir är arabiska och betyder något synligt, närvarande och omöjligt att inte lägga märke till. Något som börjar som en flyktig tanke, men till slut blir det enda man kan tänka på. Olika delar av boken är skrivna på plats i Paris och Sain Martin i Frankrike, i Madrid, Barcelona och Amstedam, på väg i Belgien i Almaty och på stäppen i Kazakstan. Coelho lever sina böcker.

Boken ger intrycket av att vara delvis självbiografisk. Den handlar om en berömd och mycket rik författare som får veta att hans fru och musa, krigskorrespondenten Esther, som försvunnit spårlöst. Hans fru som länge varit hans följeslagerska och har betytt så mycket för honom i både hans liv och skrivande, att han inte längre förmår släppa sitt grepp om henne.

Att till varje pris få visshet i varför hon valde att försvinna ur hans liv blir till en besatthet. Den blir hans zahir. Vad hela boken handlar om är sökandet efter den försvunna hustrun. Hans kringirrande i både Paris och Kazakstan för att återfinna henne.

Skildringen av den rike författaren som blir övergiven och ger sig ut på en andlig pilgrimsfärd är inte på något sätt i nivå med de tidigare böcker jag läst av Coelho. Berättelsen och dialogen fungerar inte. Magin och poesin har försvunnit.

Berättelsen om hans nya tillvaro som framgångsrik författare känns däremot trovärdig, men ointressant. Han behöver bara berätta om sig själv. De läsare som läst hans tidigare böcker förstår genast hur mycket hans egen tillvaro i grunden måste ha förändrats genom hans framgångsrika författarskap.

Jag som tyckt om hans tidigare produktion blir besviken. Personligen hoppas jag därför att han skall hitta tillbaka. Jag tror att han fortfarande har mycket kvar att ge sina läsare.

Mats Lönnerblad