Bland världskonferensens rekommendationer finns en uppmaning till alla stater se till att de olika konventioner som finns för mänskliga rättigheter verkligen följs upp av regeringarna i respektive land. Uppmaningen innebär att staterna rekommenderas att upprätta nationella handlingsplaner i syfte att identifiera åtgärder för att förbättra främjandet och skyddet för de mänskliga rättigheterna.

När den svenska regeringen presenterat den första nationella handlingsplanen för ett bättre främjande av de mänskliga rättigheterna, visar det sig att de fundamentala rättigheter som fortfarande inte uppfylls i landet, inte ens finns upptagna för att åtgärdas i regeringens handlingsplan. Det framgår tydligt av den första skriften: En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (Riksdagens tryckeriexpedition).

Regeringen överlämnade denna plan till riksdagen genom Göran Persson och Britta Lejon redan den 24 januari 2002. Men fortfarande har jag inte sett några kommentarer till denna skrift i pressen om innehållet till denna treåriga nationella handlingsplan.

En nationell handlingsplan där regeringen säger sig lägga grunden för ett mer samlat synsätt på de mänskliga rättigheterna i Sverige borde väcka större uppmärksamhet i media.

Eftersom bilaga 4 i regeringens handlingsplan också nämner alla de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat borde självfallet också planen inkludera de uppenbara brister som finns i vårt land och där arbetet med att införliva de viktigaste konventionsbestämmelserna fortfarande är långt ifrån fullbordat.

Själv tänker jag då genast på Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna  (i det följande Europakonventionen) som utarbetades inom Europarådets ram, undertecknades den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953.

Det dröjde alltför länge innan Europakonventionen införlivades i den svenska lagstiftningen. Det skedde först i samband med Sveriges inträde i den europeiska unionen (EU) Och till vissa delar följs fortfarande inte i Europakonventionen i Sverige.

Det gäller framför allt frågan om äganderätten som finns reglerad i ett tilläggsprotokoll från den 20 mars 1952 och som Sverige godkände den 17 april 1953. Redan i artikel 1 framgår på ett tydligt sätt att envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt

(fr. a droit au respect de ses biens) och att ingen må berövas sin egendom.

I Perssons handlingsplan nämns ingenting för hur äganderätten kan stärkas i landet, vilket måste betraktas som märkligt med tanke på vad entreprenörer och företagare råkade ut för under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Det kan knappast ha undgått Persson vad som då hände under krisen, när 60.000 skötsamma företagare helt oförskyllt blev av med sin egendom, och plundrade in på bara kroppen, av både krisbankerna och staten.

Det är väl heller inte okänt för politikerna har ”uppenbarhetsrekvisitet” som finns inskrivet i den svenska lagstiftningen gör livet surt för många företagare, eftersom staten måste ha handlat uppenbart felaktigt för att det skall gå att få några rättelser i domstol när staten begår fel mot den enskilde näringsidkaren.

Jag känner inte till något annat större kulturland som har ett sådant rekvisit i sin lagstiftning och lagstiftningen tillämpas på samma undermåliga sätt på samma sätt som i Sverige. Denna hemmagjorda regel strider ju på ett så uppenbart sätt mot Europakonventionens grundläggande bestämmelser.

Rätten till frågan om äganderätt handlar ju också om äganderätten och näringsfrihet och det industriella rättsskyddet. I den nationella planen nämns inte ett ord om dessa rättigheter skall kunna förbättras. Det svenska äganderättsskyddets stora brister i Sverige framgick tydligt under bankkrisen.

Viktiga frågor om den materiella äganderätten brukar alltid hamna utanför diskussionerna i det socialdemokratiska partiet. Det märks också i den svenska handlingsplanen som inte med ett ord tar upp dessa viktiga frågor i sin skrift.

Inte heller talar skrivelsen i klartext om vilken gräns som finns för statens maktutövning mot enskilda. Och hur justitiedepartementet tänker göra för att ”rätten till en rättvis rättegång” enligt Europakonventionens bestämmelser skall kunna uppfyllas, när domstolarna inte längre hinner med att uppfylla sina skyldigheter, och målen samlas på hög i allt större travar våra domstolar.

Mitt huvudargument mot planen är att den i huvudsak fokuserar på sociala rättigheter, i stället för att ta upp de juridiska skyldigheter som staten har mot den enskilde, som fortfarande inte uppfylls. För att den nationella handlingsplanen skall bli trovärdig, måste det industriella rättsskyddet stärkas, och regeringen se till att börja värna om äganderätten i Sverige .

Mats Lönnerblad