Efter 10 års medlemskap börjar Sverige lära sig att EU-samarbetet inte var den statiska struktur som svenskarna efter mycken vånda trodde sig gå med i.

Vi kan konstatera att den utvidgning till alla de nya länder som redan har skett, med vitt skilda utvecklingsnivåer i dag, gör EU:s inre sammanhållning och solidaritet ännu viktigare. Vi måste börja upptäcka fördelarna med ett enat Europa.

Kring den omfattande kritik som riktats mot EU har författaren och journalisten Marika Ehrenkrona skrivit en behändig liten bok: Granskning av EU-kritiken, där hon på ett alldeles utmärkt sätt sammanfattar svenskarnas rädsla för medlemskapet i EU och deras samlade kritik.

EU är som dunderhonung, fast tvärtom. Det hjälper mot allt, eller snarare, kan utnämnas till syndabock för allt dumt här i världen. Att skylla på EU är ofarligt och praktiskt, de flesta kan enas om vem som är boven och man behöver inte forska kring de verkliga orsakerna bakom ett samhällsproblem, skriver hon.

I boken granskar hon EU-kritiken från 1990 – talets rädsla för nedtrampat blåbärsris till de neddragna luvornas kravaller i Göteborg och Genua. Inför Sveriges medlemskap var många oroliga om vi skulle få behålla "allemansrätten". I de fria marknadskrafternas förlovade tidevarv var man också ängslig över att naturområden i större utsträckning än tidigare skulle börja klassas som försäljningsobjekt.

I många av argumenten mot EU, innan Sveriges inträde, fanns en rädsla för att hela Sverige som nation var hotad. Att "svenskheten" skulle försvagas. En insändare i Östersunds-Posten ville att vi skulle passa på att njuta av den blågula flaggan, eftersom den snart skulle ersättas av stjärnbaneret.

Olika grupper pekades ut som förlorare vid EU-inträdet. Bland annat kvinnorna, som riskerade att tappa sina jobb och få vara hemma och stå vid spisen. Jämställdhetsarbetarnas förening (JA) pekade på riskerna för att ett nytt "prostitutionsmönster" inom EU skulle sprida sig hit. "Sexarbetare" kunde komma och saluföra sig i skyltfönster i Sverige, trodde man.

Nu har Sverige varit medlem i EU sedan 1995. Under 10 år har den politik som skulle slå ut kvinnorna från arbetsmarknaden verkat. Vi kan lugnt konstatera att Sverige inte genomgått de befarade förändringarna.

I grunden för kritiken mot EU ligger också antiliberala idéer och värderingar, som kan återfinnas i flera partier men som är mest framträdande hos miljöpartiet och vänsterpartiet. EU betraktas som ett uttryck för ökad kapitalism – och då gäller ju alla gamla vanliga antiliberala argument, även mot EU, tycks man resonera.

Antiliberalismen behöver symboler för sitt motstånd, och EU blir här något konkret och farligt som man kan rikta sin ilska emot, anser Ehrenkrona.

Min egen uppfattning är att det har varit och är alldeles för lätt att skylla på EU när det visar sig att den socialistiska svenska politiken inte leder framåt, mot ökad välfärd, minskad arbetslöshet och lägre skatter. "Det är EU:s fel", säger vissa politiker inom det röd-gröna blocket, och slipper försvara sina egna politiska misstag.

Tvärtom har den europeiska inre marknaden inom EU varit enastående framgångsrik. Aldrig förr har så många länder och invånare deltagit i ett fritt och öppet handelsutbyte som nu. Kritiken mot EU skymmer lätt de uppenbara fördelarna som medlemskapet i EU medför för Sveriges del, fördelar som vi ännu ej lyckats ta till vara ordentligt. Sverige har till exempel fortfarande inte lyckas byta ut kronan mot euron.

Det är de små och medelstora företagen inom EU som sysselsätter majoriteten av den totala arbetskraften. EU:s inre marknad erbjuder nya affärsmöjligheter. Genom den har de flesta legala hinder som tidigare fanns vid export försvunnit.

Öppnandet av den offentliga marknaden innebär också att svenska företag på lika villkor kan sälja sina produkter och tjänster till offentliga upphandlare inom EU. Bättre tillgång till ny teknik, nya samarbetspartner och nya kunder. Det är dags att ta vara på de möjligheter som det framtida Europa erbjuder.

Bristerna i den svenska EU-kritiken är många. Den går inte ut på att analysera hur EU fungerar, vilka problem som uppstår och vad som faktiskt händer med det europeiska samarbetet. Det blir för jobbigt, eller ointressant, skriver Ehrenkrona. Att fortfarande vara emot EU är ett sätt att vara emot "hela skiten" och "hela systemet", utan att veta särskilt mycket om vad medlemskapet innebär.

Själv anser Marika Ehrenkrona att när Sverige gick med i EU 1995, markeras ytterligare ett steg i riktningen utåt. Vi blev för första gången på mycket länge inte bara åskådare till Europas historia, utan medverkare.

Mats Lönnerblad