Den 10 april 1992 höjde Riksbanken sin styrränta - det vill säga räntan för lån till banksystemet - från 16 till 75 procent. Några dagar senare sänkte Riksbanken styrräntan till 20 procent. Men det hjälpte inte. Den 17 september 1992 höjde Riksbanken räntan till 500 procent.

Stabila regelsystem kan ge stabila marknader - och omvänt. Den plötsliga avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 innebar ett regelbrott som plötsligt ändrade villkoren för alla aktörer, både långivare och låntagare. Alla var tydligen oförberedda på regimskiftet.

Kreditmarknaden måste ha en kompetent övervakning. Det var det som saknades under den svenska bankkrisen. Från både bankerna och från staten. Ett exempel är finansbolagen som belånade fastigheter och fastighetsbolag till 100 procent av värderingsvärdet och sedan finansierade lånen till bankerna. Ett annat är Bankinspektionen som inte fullgjorde sin övervakande uppgift.

Den f d finansministern Erik Åsbrink skriver om kreditregleringen och den ekonomisk - politiska miljön som rådde under denna period. Fd VD:n för kraschade Första Sparbanken Karl-Henrik Petterson skriver om fastighets - och bankkris utifrån bankperspektivet, medan storbyggmästaren Reinhold Gustafsson låter sig intervjuas av journalisten Roland Fagerfjäll under rubriken: Detta kan vi lära av fastighetskrisen.

För bankernas del handlar det tidsmässigt om vad som skedde i de svenska bankerna under perioden 1986 - 1990, den period då då grunden lades för bank - och fastighetskrisen, skriver Karl-Henrik Petterson.

Hans Tson Söderström, före detta vd för Studieförbundet Näringsliv & Samhälle, ställer frågan om krisen hade kunnat undvikas. Fastighetsekonomen Stellan Lundström talar om fastighetsvärderingar före, under och efter bankkrisen.

Söderström avslöjar att krisbankernas förslag var att staten skulle medverka till att dra en barmhärtighetens slöja över bankernas bristfälliga kapitalbas (kapitaltäckningsgrad) och töja på regelverket, så att även de värst drabbade bankerna skulle kunna överleva krisen i privata händer i stället för att övergå i statlig ägo, när det egna kapitalet var förbrukat.

Erik Åsbrink medger att det är statsmakterna (regering, riksdag och Riksbank) som har huvudansvaret för den makroekonomiska miljön, att samhällsekonomin är i rimlig balans. Men de har inte ansvaret för kreditgivning och fastighetsaffärer. Det ansvaret ligger på de aktörer - banker och fastighetsköpare - som tog de faktiska besluten under bankkrisen.

Boken Vad kan vi lära av kraschen visar att ingen är för gammal för att lära sig något nytt. Vid 71 års ålder fick Reinhold Gustafsson under 1991 lära sig vad som händer när skräcken börjar regera i bankvärlden och alla samarbetsprojekt brister.

Gustafsson hade tidigare läst bankdirektören Lars-Erik Thunholms bok om hur bankerna i samarbete kunde rädda det mesta i samband med den tidigare bankkrisen under 1920-talet. Men under den senaste bankkrisen, under bankminister Bo Lundgrens ledning, var det ingenting som kunde räddas. Gustafsson upplevde hur de högsta ledningarna inom krisbankerna stod maktlösa när kredithandläggare lägre ned i organisationerna brutalt jagade in pantbreven för att rädda sin egen situation.

Vad kan man lära av erfarenheterna för Reinholds katastrof och bankkrisen ?

Det första är myten om fastighetsbubblan. Det var ju ingen bubbla eftersom den höga räntan blev kortvarig. Fastighetsvärdena är ju redan i dag två- tre gånger krisens nivå. Räntan betyder oerhört mycket för värderingen men extrema räntelägen kan bara existera några få år.

Det andra är att krisen blev onödigt stor. Bankerna räddades på bekostnad av fastighetsägare och företagare. De politiska och finansiella krafterna tillsammans med näringslivet insåg för sent vidden av problemen. Bankerna samarbetade ju inte. De saknade insikten om att höga räntor är kortvariga. De bedömde inte kundernas nutida och framtida förmåga att betala räntor och amorteringar utan var bara ute efter säkerheterna.

Bankdirektören Sören Rung, som hade långt förflutet på SE-Banken och var vd för Svensk Fastighetskredit, var den ende från bankerna som hävdade att man skulle ta det lugnt eftersom den höga räntan skulle bli kortvarig. Det som ytterligare förvärrade läget var den negativa publicitet som skapades av värderingsbyråer och fastighetsanalytiker.

Det tredje är att man måste ha större krisberedskap hos politiker, näringsliv, fackföreningar och det finansiella systemet. Vi klagar ju på dålig beredskap när det gäller flodvågor och orkaner, men det här var en katastrof som var lättare att förutse. Bankerna tog ingen lärdom av de kriser som de tidigare varit med om, särskilt den i början av 1920 - talet.

När den finansiella marknaden fick "Kreugerfrossa" så utlöstes "bankpaniken". Bankerna fick alltför bråttom att ta hem panterna. De stora övervärdena för fastigheterna som ändå fanns kvar fick de sedan hem till dotterbolagen. Bankernas stora förluster i fastighetsmarknaden så här i efterhand kan ifrågasättas, hävdar nestorn bland de svenska fastighetsföretagarna, Reinhold Gustafsson.

Mats Lönnerblad