Svendsen hävdar att ondskan i stället bör betraktas som ett rent mänskligt, moraliskt problem. Denna rent etiska tolkning av det onda innebär en avmytologisering där vi inte längre fråga quid est malum ? (vad är det onda) utan snarare unde malum faciamus ? (varför gör vi det onda)

Om ondskan skriver Simone Weil: ”Det fantiserade onda (som i myten om Dracula. Min anmärkning.) är romantiskt och rikt på omväxling; det verkligt onda är grått enformigt, tråkigt; det fantiserade goda är tråkigt; det verkligt goda är alltid är alltid nytt, sällsamt, hänförande”.

Ondskan i fiktionen lever sin egen fiktionalitet. Det onda i fiktionen står i kontrast till en banal vardaglighet som det onda representerar en transcendens till. Jean Baudrillard skriver

Att vi lever i en värld där oförnuftet segrar på alla fronter, och att detta oförnuft är själva ondskans princip. Enligt Baudrillard lever vi i en värld genomsyrad av ondska och saknar ett språk som kan få grepp om den.

Själv menar Lars Svendsen i Ondskans filosofi att vi inte längre behöver några föreställningar om ett helvete utanför denna världen. Han anser att nazisternas och kommunisternas dödsläger kom en bra bit på väg när det gällde att förverkliga de helvetesföreställningar som överlämnats till oss genom religiösa traditioner. Vi behöver inte föreställningen om djävulen för att fårstå vad en ond aktör är – sådana aktörer finns i rikligt antal mitt ibland oss.

Svendsen instämmer med Alan Bullock, som hävdar att om vi inte kan säga att Hitler var ond, förlorar ordet ”ondska” all betydelse. Han hävdar att de flesta förklaringar av det onda är bortförklaringar. Detta blir särskilt tydligt i de oräkneliga teodicéer som utgör största delen av litteraturen om ondska. Hans infallsvinkel, är att det onda först och främst är ett praktiskt problem, och att det är vår plikt att göra vårt yttersta för att förhindra andras lidande.

Den ondska som uppkom genom utrotningarna i Auschwitz eller Bosnien avslöjar inte någon djup metafysisk sanning om den moderna, västerländska kulturen, om civilisationens telos eller liknande. Det som hände där var att en mängd individer under bestämda politiska, sociala och materiella omständigheter förföljde, torterade och mördade andra individer.

Förintelsen representerar extraordinär ondska, men det var helt vanliga människor som genomförde denna massutrotning, som gasade och kremerade, som slaktade hela byar, som utförde medicinska experiment på människor, som mördade judar för att skaffa fram skelett och skallar till ett anatomiskt institut vid ett tyskt universitet, och så vidare.

I Kambodja var det antagligen omkring 2 miljoner människor, av en befolkning på mindre än 8 miljoner, som mördades av de röda khmererna. Att mörda mer än en fjärdedel av sitt eget folk på grund avsett politiskt program – detta är det totalitära tänkesättet bragt till sin yttersta konsekvens.

Men det är viktigt att framhålla att det var det goda som i stor utsträckning låg till grund för de här massutrotningarna – föreställningarna om det goda som ledde till den största tänkbara ondska.

Enligt filosofen Thomas av Aquino bör det moraliskt onda helt och hållet tillskrivas människans fria vilja. På den grunden skulle det kunna hävdas att världen hade varit bättre om människan inte haft denna förmåga, men Thomas menar att världen skulle vara ofullkomlig om människan inte hade möjligheten att synda.

Vad kommunisterna anser om att tillämpa ondskan för att nå sina politiska mål framgår tydligt av författaren Georg Lukács: ”Den högsta plikten i kommunistisk etik är att acceptera nödvändigheten av att handla omoraliskt. Detta är det största offer som revolutionen kräver. Den sanne kommunistens övertygelse är att ondskan förvandlas till härlighet genom den historiska utvecklingen dialektik.”

Själv menar Svendsen att vi måste ta det lidande som uppstår genom ondskan på allvar.

Vi måste erkänna det onda för vad det är. Det onda skall inte kunna rättfärdigas, utan måste snarast minimeras. Abstrakta, metafysiska principer blockerar ofta vägen för medkänslan.

Enligt Niccolò Machiavelli kommer människor alltid att visa sig vara onda såvida de inte av nöden blir tvingade att vara dygdiga. I skönlitteraturen finns det gestalter som är rent goda eller rent onda, men i den verkliga världen är alla människor både goda och onda. Somliga är mer goda, andra mer onda, men alla är goda och onda.

Sokrates och Platon anser att onda gärningar bara kan bero på bristande insikt om vad det goda är, och hos Aristoteles är den onde en som har missförstått vad det goda är. Baudelaire knyter det onda till det dumma: ”Det är oursäktligt att vara elak men ändå en slags förtjänst att veta om man är det; och den mest ohjälpliga av alla laster är att göra det onda av dumhet. Camus skriver: ”Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan åstadkomma lika mycken skada som ondskan, om den inte är upplyst”

I ett totalitärt samhälle är skillnaden mellan gott och ont inte en individuell utan en statlig angelägenhet. Målet med den totalitära indoktrineringen är inte att skapa bestämda övertygelser, utan snarare att förstöra förmågan att skapa sig övertygelser över huvudtaget, det vill säga förmågan att tänka, anser Hannah Arendt.

De avpersonaliserade strukturerna i det moderna samhället, där politiken och moralen i hög grad har förtvinat, ger upphov till likgiltighet. Det personliga ansvaret och det kritiska tänkandet är hotade och måste återupprättas.

Alexander Solzjenitsyn skriver att den linje som skiljer gott från ont inte går genom olika grupper – stater, klasser eller politiska partier – utan tvärs genom varje människohjärta.

Det onda startar gärna i det lilla. De flesta stora folkmorden var inte extrema till en början, men de tilläts växa till orimliga proportioner på grund av att de inte mötte något motstånd. Alldeles avgjort förhöll det sig så med exempelvis nazisternas massutrotningar. De skulle av allt att döma aldrig ha ägt rum om det tyska folket hade protesterat mot judelagarna och tvångsdeportationerna.

Inom politiken är pragmatiker att föredra framför idealister. Författaren ger Karl Popper sitt fulla stöd när han skriver: ”Arbeta för att bli av med det konkret onda i stället för att förverkliga det abstrakt goda. Försök inte skapa lycka med politiska medel. Inrikta dig i stället på konkret elände och försök få bort det”

Mänskligheten största problem är inte så mycket ett överskott av aggression som ett underskott av reflektion, Det är detta underskott som leder till att människor accepterar och till och med deltar i de mest vanvettiga övergrepp på sina medmänniskor.

För att minimera ondskan ser Lars Svendsen ingen annan lösning än en fortsättning av olika humanistiska projekt och genom upplysning. Det kommer inte att utrota ondskan, men hans största hopp är att det går att begränsa den.

Mats Lönnerblad